Det handlar mer om att göra rätt från början än att sopa i efterhand. Det är ett budskap som jag upprepade gånger fört fram i Läkartidningen och andra sammanhang. Receptet är det följande: Jag som läkare har fått en god grundutbildning och fortbildning i hur läkemedel verkar (basal farmakologi) och i hur individens förutsättningar, i form av till exempel samsjuklighet, njurfunktion och interaktioner, kan påverka dosbehovet och behandlingsutfallet (klinisk farmakologi). Jag har i förskrivningsögonblicket tillgång till uppgifter om patientens samlade, aktuella behandling samt välpaketerad, värderad och oberoende information om läkemedlen.
I samförstånd med patienten ger jag en ordination, som omfattar information om indikation och prioritet, generisk substans och startdos, behandlingstid, förväntat utfall och på vilket sätt (vem, när, hur?) utfallet ska följas upp. Det sker med några få ord och knapptryckningar i den elektroniska journal jag arbetar med. Jag har möjlighet att snabbt och säkert överföra denna information till andra berörda vårdgivare och apotek, och inte minst till den kollega som har ett samordningsansvar, i den händelse att patienten har flera olika åkommor och läkemedel. Jag tar ansvar för att min egen ordination i dag inte medför några oförutsedda risker i form av till exempel läkemedelsinteraktioner.
Med hjälp av den information som följer med min ordination kan patientens samordnande läkare, tillsammans med patient och anhöriga, vid behov prioritera mellan olika behandlingar och i takt med patientens tilltagande ålder kanske förskjuta tyngdpunkten i behandlingen från livsförlängande till livskvalitetshöjande insatser.
Det låter väl inte så krångligt, tänker jag, där jag ligger i hängmattan, med humlesurr från vajande maskrosor i öronen.
