Egenreferat. Cancer i tyreoidea är en relativt ovanlig cancertyp. Totalt 157 män och 429 kvinnor diagnostiserades år 2013. Yngre drabbas oftare jämfört med vid andra cancersjukdomar. Av kvinnor var 55 procent och bland män 47 procent under 60 år vid diagnos. Den papillära typen är vanligast och utgör 60–70 procent av all cancer i tyreoidea.
I en nyligen publicerad studie undersöktes incidensen av tyreoideacancer i Norden. Från 2006 till 2013 sågs en signifikant ökning bland kvinnor med 6,16 procent årligen (95 procents konfidensintervall [95KI] 3,94 –8,42 procent) och bland män med 6,84 procent (95KI 3,69–10,08 procent). Enligt det svenska cancerregistret ökade främst den papillära typen. Även där sågs en tydlig brytpunkt från år 2006 för kvinnor med en årlig ökning på 9,58 procent (95KI 5,85–13,44 procent). För män fanns ingen motsvarande brytpunkt. Där var den årliga uppgången för de undersökta åren 1993–2013 3,95 procent (95Kl 2,20–5,73 procent).
Resultaten talar således för en ökning av incidensen av tyreoideacancer i Norden. Orsaker till ökningen av främst den papillära, strålningskänsliga typen har uppgetts kunna vara ökad screening, bifynd vid andra röntgenundersökningar, radioaktiv strålning som efter kärnkraftsolyckorna i Tjernobyl och Fukushima, ökad användning av DT och PET-DT inom sjukvården samt tandröntgen. Flera studier visar tillsammans på en internationell trend med ökande incidens av främst den papillära typen.
Studiedesignen begränsar möjligheten att dra slutsatser om orsakssamband. Något som borde undersökas vidare är radiofrekvent strålning, som har visats kunna påverka hormonproduktion och celler i tyreoidea. Radiofrekvent strålning klassades 2011 som möjligen cancerframkallande, enligt klass 2B, av IARC (International Agency for Research on Cancer) vid WHO.
Citeras som:
Läkartidningen. 2016,113:D9CH
Läkartidningen 39/2016
Lakartidningen.se
Referenser
Carlberg M, Hedendahl L, Ahonen M, et al. Increasing incidence of thyroid cancer in the Nordic countries with main focus on Swedish data. BMC Cancer. Epub 7 jul 2016. doi: 10.1186/s12885-016-2429-4
5 Kommentarer
WiFi ger cancer?
8 år sedan
Läs referatartikelns två sista meningar en gång till. Kanske är jag konspirationsteoretisk i överkant, men eftersom jag vet att kollegan Lena Hedendahl driver kampanj för mobilstrålningens påstådda farlighet anar jag att detta var orsaken till att artikeln alls skrevs. Det är nämligen ingen nyhet alls att diagnosen tyroideacancer ökar i utvecklade länder, men det är sannolikt mest överdiagnostik när våra avblidningsmetoder får allt bättre upplösning och används allt mer. Författarna till denna artikel (som förstås på förhand visste ungefär vad den skulle visa) hade redan misstanken klar: om något blir värre måste det nog bero på ökande radiofrekventa fält. Sista namn i författarlistan är Lennart Hardell som i media kallats för "svensk mästare i cancerlarm".
Radiofrekvent strålning cancerklassad Grupp 2B av IARC
8 år sedan
Mats Reimers inställning är sedan tidigare välkänd - det finns inga risker med radiofrekvent strålning. I stället för att sätta sig in i fakta använder han sig av falska påståenden och personangrepp. Vår artikel har genomgått sedvanlig peer-review innan publicering. Den ökande radiofrekventa strålbelastningen av thyreoidea genom de nya telefonerna, smartphones, är en riskfaktor bland andra som vi diskuterar. Våra (Hardell-gruppens) studier av olika riskfaktorer för cancer under mångårig forskning kallar Reimer för ”larm”. Resultaten är dock korrekta och har legat till grund för klassificering av olika agens som cancerframkallande bland annat vid utvärderingar vid International Agency for Research on Cancer (IARC) vid WHO. Det gäller t.ex. dioxiner (TCDD), PCB, glyfosat (Roundup) och även radiofrekvent strålning. Att kalla dessa påvisade risker för ”larm” är vilseledande och visar på djup okunnighet. Vi föreslår att Mats Reimer studerar den ökande cancerincidensen - den kan inte förklaras av enbart genetik och ålder - och att han grundar sina påståenden på den vetenskapliga litteraturen. Vi vill påminna om vad Franklin D. Roosevelt myntat: “Repetition does not transform a lie into truth”. Detta är en god regel som Mats Reimer bör begrunda.
Lena Hedendahl, leg läkare, specialist i allmänmedicin, Luleå
Lena Hedendahl, leg läkare, specialist i allmänmedicin, Luleå
Överdiagnostik troligaste orsak
8 år sedan
I originalartikeln från Hedendahl, Hardell m.fl. ägnas knappt 1000 tecken till möjligheten av överdiagnostik och 8400 tecken till författarnas favoritteori om moblistrålning. Detta i kontrast till en färsk artikel i NEJM: Worldwide Thyroid-Cancer Epidemic? The Increasing Impact of Overdiagnosis (http://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJMp1604412 ) ”Dramatic increases have been seen over recent decades in the reported incidence of thyroid cancer, but owing to new modes of screening, hundreds of thousands of cases may be overdiagnoses — diagnosis of tumors that would not, if left alone, result in symptoms or death.” Formuleringen "svensk mästare i cancerlarm" är lånad från en artikel i Svenska Dagbladet där medicinreportern Inger Atterstam intervjuat Hardells tidigare chef om hormoslyrforskningen i Umeå (http://www.svd.se/lennart-hardell-svensk-mastare-i-cancerlarm). Slutligen kan man undra om åtminstone en av Hedendahls medförfattare kan ha glömt att ange relevanta jäv då Mikko Ahonen verkar ha ekonomiska intressen inom mätning av radiofrekvent strålning (wirelesstechsafety.com - sateilykontrolli.fi - wirelesseducation.org).
När kunskapen tryter
8 år sedan
Vår artikel om den kraftiga ökningen av incidensen av thyreoideacancer (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/27388603) publicerades 20160707, dvs innan artikeln i NEJM, 20160818, som Reimer refererar till. Det var naturligtvis omöjligt för oss att inkludera den artikeln i vår diskussion. Däremot refererar vi till en tidigare artikel av samma forskargrupp publicerad 2015, referens 29 i artikeln. Det är vidare klart att någon aktiv screening av thyreoideacancer inte pågår i Sverige. Artikeln som citeras av Mats Reimer berör dessutom tidsperioden fram till 2007. För den strålkänsliga papillära typen av thyreoideacancer ser vi en kraftig incidensökning i Sverige från 2006 (joinpoint) fram till 2013, d.v.s. en senare tidsperiod. Screening medför att fler mindre tumörer upptäcks och att diagnosen därmed tidigareläggs. Det medför i sin tur en avplaning av incidensuppgången efter några år, vilket inte är fallet för thyreoideacancer i Sverige. Även för år 2014, som redovisas separat i artikeln, visar statistik från svenska cancerregistret en incidensökning av thyroideacancer för alla åldrar och typer för kvinnor på 11,2% (från 8,9 till 9,9 per 100 000 personår; åldersstandariserat) och för män på 12,1 % (från 3,3 till 3,7) jämfört med 2013.
En viktig uppgift för cancerregistret är incidensstudier för att upptäcka livsstils- eller miljöfaktorer som bidrar till förekomsten av olika cancerformer (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/14594618).
Mats Reimer menar att det skulle föreligga en jävssituation för en av författarna, Mikko Ahonen. Hans verksamhet inom strålteknik i Finland var under avveckling utan aktivitet när artikeln publicerades. Även om inte så hade varit fallet är det för oss en gåta hur mätning av radiofrekvent strålning i miljön skulle kunna påverka inrapportering av thyreoideacancer till de nordiska cancerregistren, vilket Mats Reimer antyder. Vår artikel bygger på registerdata och det är för oss otroligt att dessa skulle vara manipulerade på grund av olika miljöfaktorer inklusive den radiofrekventa strålningen.
Mats Reimer tar upp en gammal tidningsartikel (2002) om en av oss, och det är naturligtvis hedrande att bli kallad ’mästare i cancerlarm’ inte minst med tanke på att de så kallade larmen är korrekta och beskriver verkliga cancerrisker. Dessa resultat av mångårig forskning har bidragit till cancerklassning vid IARC, t.ex. dioxin (TCDD) Grupp 1, PCB Grupp 2A, radiofrekvent strålning Grupp 2B, glyfosat Grupp 2A. Här finns möjlighet till prevention av den ökande cancerförekomsten i befolkningen! Pikant nog tar artikeln även upp intriger vid en universitetsklinik i Sverige, nog så vanligt förekommande i samband med tjänstetillsättningar. Händelserna vid kliniken påstås ha ägt rum under personens vistelse i USA 1984-1985. Vi publicerade 2007 en artikel som beskriver de dolda intressekonflikter och jävssituationer som kan finnas i den akademiska världen (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17086516) varvid journalister kan bli godtrogna verktyg. Naturligtvis fiskar Mats Reimer i grumligt vatten med de antydningar han vill göra.
Vår forskargrupp var först i världen med att i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet påvisa ökad risk för vissa tumörtyper, mjukdelssarkom och lymfom, för personer som sprutat med avlövningsmedlet Hormoslyr i de svenska skogarna, främst under 1950- och 1960-talen. Hormoslyr bestod av fenoxisyrorna 2,4-D och 2,4,5-T med dioxinföroreningar (TCDD i 2,4,5-T), som även ingick i Agent Orange, som USA använde under Vietnamkriget.
Environmental Protection Agency (EPA) i USA förbjöd användningen av 2,4,5-T (Silvex) 1979. Detta överklagades av Dow Chemical vilket ledde till juridiska förhandlingar i början av 1980-talet, varvid våra cancerstudier ingick som stöd för indragning av preparaten. EPA gick segrande ur striden. I Sverige hade Hormoslyr förbjudits 1977, samma år som vår första cancerrapport kom.
Under samma tidsperiod pågick domstolsförhandlingar i USA om Agent Orange. Vietnamveteraner hävdade att de drabbats av olika sjukdomar på grund av deras exponering under kriget. Svarande var Dow Chemical, Monsanto och andra kemibolag. Veteranerna åberopade bland annat våra studier vilket ledde till att hela vårt dåvarande forskningsmaterial ställdes till domstolens förfogande i avidentifierat form. Vi är övertygade att om det funnits felaktigheter i materialet hade dessa påvisats av bolagens många inhyrda experter. Kvällen innan rättegången skulle börja våren 1984 gjordes en förlikning. Dow Chemical med flera kemibolag bildade en s.k. Super Fund på 180 miljoner USD, som kompensation till veteraner med olika sjukdomar förorsakade av Agent Orange, däribland just mjukdelssarkom och lymfom. Våra forskningsresultat bedömdes vara korrekta. Det var på den tiden den största förlikning som gjorts.
När National Academy of Sciences i USA utvärderade forskningsområdet gjordes följande bedömning av våra studier: ”Although these studies have been criticized, the committee feels that there is insufficient justification to discount the consistent pattern of elevated risks, and the clearly described and sound methods employed.” (Veterans and Agent Orange, National Academy Press 1994, sid 499)
Enligt vår uppfattning kan samma slutsats tillämpas på vår forskning om ökad risk för gliom (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/25466607) och acustikusneurinom (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/23877578) för personer som använder mobiltelefon eller trådlös bordstelefon (DECT). Resultaten av vår mer än 15 år långa forskning inom området har legat till grund för ekonomisk kompensation till en person i Italien med tumör inom huvud-halsregionen; n. trigeminus (http://microwavenews.com/news-center/italian-supreme-court-affirms-tumor-risk). Av oberoende forskare har våra studier bedömts tillhöra de bästa inom området, se (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19826127) och även (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21679472). De har legat till grund för cancerklassningen av radiofrekventa fält vid IARC, något som alltså även gäller andra av oss påvisade riskfaktorer för cancer.
Vi står nu inför en ökad belastning i miljön av den radiofrekventa strålningen, inte minst i skolmiljön (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26372109). Strålningen bör anses vara ett miljögift med skadlig inverkan på hälsan som andra miljögifter. Exponeringen kan idag vara mycket hög, vilket vår nyligen publicerade studie av mätningar på Centralstationen i Stockholm visar (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/27633090).
Vi välkomnar givetvis att nya forskningsrön redovisas och debatteras men diskussionen bör vara saklig, grundad på vetenskap utan personangrepp, som är fallet med Mats Reimer.
Den tidigare chefen för IARC, Lorezo Tomatis, skrev redan 1965 att ”the word of research consists of a few dozen people who really matter, a small group of trusted workers, a significant number of uninformed and a cohort of unscrupulous profiteers, true violators…” (Tomatis L. Il Labartorio. Einaudi, 1965; Sellerio, 1993).
Till vilken grupp Mats Reimer hör får läsaren själv bedöma.
Lennart Hardell, överläkare i onkologi, Universitetssjukhuset, Örebro.
Lena Hedendahl, leg läkare, specialist i allmänmedicin, Luleå
En viktig uppgift för cancerregistret är incidensstudier för att upptäcka livsstils- eller miljöfaktorer som bidrar till förekomsten av olika cancerformer (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/14594618).
Mats Reimer menar att det skulle föreligga en jävssituation för en av författarna, Mikko Ahonen. Hans verksamhet inom strålteknik i Finland var under avveckling utan aktivitet när artikeln publicerades. Även om inte så hade varit fallet är det för oss en gåta hur mätning av radiofrekvent strålning i miljön skulle kunna påverka inrapportering av thyreoideacancer till de nordiska cancerregistren, vilket Mats Reimer antyder. Vår artikel bygger på registerdata och det är för oss otroligt att dessa skulle vara manipulerade på grund av olika miljöfaktorer inklusive den radiofrekventa strålningen.
Mats Reimer tar upp en gammal tidningsartikel (2002) om en av oss, och det är naturligtvis hedrande att bli kallad ’mästare i cancerlarm’ inte minst med tanke på att de så kallade larmen är korrekta och beskriver verkliga cancerrisker. Dessa resultat av mångårig forskning har bidragit till cancerklassning vid IARC, t.ex. dioxin (TCDD) Grupp 1, PCB Grupp 2A, radiofrekvent strålning Grupp 2B, glyfosat Grupp 2A. Här finns möjlighet till prevention av den ökande cancerförekomsten i befolkningen! Pikant nog tar artikeln även upp intriger vid en universitetsklinik i Sverige, nog så vanligt förekommande i samband med tjänstetillsättningar. Händelserna vid kliniken påstås ha ägt rum under personens vistelse i USA 1984-1985. Vi publicerade 2007 en artikel som beskriver de dolda intressekonflikter och jävssituationer som kan finnas i den akademiska världen (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17086516) varvid journalister kan bli godtrogna verktyg. Naturligtvis fiskar Mats Reimer i grumligt vatten med de antydningar han vill göra.
Vår forskargrupp var först i världen med att i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet påvisa ökad risk för vissa tumörtyper, mjukdelssarkom och lymfom, för personer som sprutat med avlövningsmedlet Hormoslyr i de svenska skogarna, främst under 1950- och 1960-talen. Hormoslyr bestod av fenoxisyrorna 2,4-D och 2,4,5-T med dioxinföroreningar (TCDD i 2,4,5-T), som även ingick i Agent Orange, som USA använde under Vietnamkriget.
Environmental Protection Agency (EPA) i USA förbjöd användningen av 2,4,5-T (Silvex) 1979. Detta överklagades av Dow Chemical vilket ledde till juridiska förhandlingar i början av 1980-talet, varvid våra cancerstudier ingick som stöd för indragning av preparaten. EPA gick segrande ur striden. I Sverige hade Hormoslyr förbjudits 1977, samma år som vår första cancerrapport kom.
Under samma tidsperiod pågick domstolsförhandlingar i USA om Agent Orange. Vietnamveteraner hävdade att de drabbats av olika sjukdomar på grund av deras exponering under kriget. Svarande var Dow Chemical, Monsanto och andra kemibolag. Veteranerna åberopade bland annat våra studier vilket ledde till att hela vårt dåvarande forskningsmaterial ställdes till domstolens förfogande i avidentifierat form. Vi är övertygade att om det funnits felaktigheter i materialet hade dessa påvisats av bolagens många inhyrda experter. Kvällen innan rättegången skulle börja våren 1984 gjordes en förlikning. Dow Chemical med flera kemibolag bildade en s.k. Super Fund på 180 miljoner USD, som kompensation till veteraner med olika sjukdomar förorsakade av Agent Orange, däribland just mjukdelssarkom och lymfom. Våra forskningsresultat bedömdes vara korrekta. Det var på den tiden den största förlikning som gjorts.
När National Academy of Sciences i USA utvärderade forskningsområdet gjordes följande bedömning av våra studier: ”Although these studies have been criticized, the committee feels that there is insufficient justification to discount the consistent pattern of elevated risks, and the clearly described and sound methods employed.” (Veterans and Agent Orange, National Academy Press 1994, sid 499)
Enligt vår uppfattning kan samma slutsats tillämpas på vår forskning om ökad risk för gliom (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/25466607) och acustikusneurinom (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/23877578) för personer som använder mobiltelefon eller trådlös bordstelefon (DECT). Resultaten av vår mer än 15 år långa forskning inom området har legat till grund för ekonomisk kompensation till en person i Italien med tumör inom huvud-halsregionen; n. trigeminus (http://microwavenews.com/news-center/italian-supreme-court-affirms-tumor-risk). Av oberoende forskare har våra studier bedömts tillhöra de bästa inom området, se (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19826127) och även (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21679472). De har legat till grund för cancerklassningen av radiofrekventa fält vid IARC, något som alltså även gäller andra av oss påvisade riskfaktorer för cancer.
Vi står nu inför en ökad belastning i miljön av den radiofrekventa strålningen, inte minst i skolmiljön (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26372109). Strålningen bör anses vara ett miljögift med skadlig inverkan på hälsan som andra miljögifter. Exponeringen kan idag vara mycket hög, vilket vår nyligen publicerade studie av mätningar på Centralstationen i Stockholm visar (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/27633090).
Vi välkomnar givetvis att nya forskningsrön redovisas och debatteras men diskussionen bör vara saklig, grundad på vetenskap utan personangrepp, som är fallet med Mats Reimer.
Den tidigare chefen för IARC, Lorezo Tomatis, skrev redan 1965 att ”the word of research consists of a few dozen people who really matter, a small group of trusted workers, a significant number of uninformed and a cohort of unscrupulous profiteers, true violators…” (Tomatis L. Il Labartorio. Einaudi, 1965; Sellerio, 1993).
Till vilken grupp Mats Reimer hör får läsaren själv bedöma.
Lennart Hardell, överläkare i onkologi, Universitetssjukhuset, Örebro.
Lena Hedendahl, leg läkare, specialist i allmänmedicin, Luleå
Diskussionen avslutas
8 år sedan
Det har varit möjligt att kommentera detta referat under en tid och olika åsikter har förts fram. Vi väljer nu att avsluta diskussionen.
Från startsidan
