Vårt debattinlägg (LT 47/2009, sidan 3182) ska inte tolkas som ett påstående om att den organisation som testats inom ramen för MIN är det enda sättet att organisera demensutredningar. Det finns flera andra tänkbara lösningar. En av våra huvudpoänger är dock att vissa skrivningar i den preliminära versionen av nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom styr utvecklingen mot en viss organisatorisk lösning, som riskerar att bidra till en slentrianmässig uppdelning av demensutredningar i två steg. Det redovisas dessutom inget vetenskapligt stöd vare sig för uppdelningen i sig eller för vilka åtgärder som ska tillhöra den basala respektive den utvidgade utredningen.
Om det vill sig illa riskerar denna uppdelning att försvåra lokala försök att utveckla nya sätt att organisera demensutredningar. Framför allt handlar det om hur beställarenheter inom landstingen väljer att utforma de ekonomiska betalningssystemen. Vi förstår att det inte är Socialstyrelsens intention att styra den lokala organiseringen av demensutredningar (LT 49/2009, sidan 3358). Riktlinjerna kan ändå komma att styra den lokala organiseringen, om betalningssystem konstrueras endast utifrån att demensutredningar delas i basal och utvidgad utredning. Vi accepterar Haglunds påstående att det kan finnas fördelar med denna uppdelning. Men vi vill lyfta fram att en sådan uppdelning måste föregås av en noggrann analys av konsekvenserna för de personer som önskar en utredning av sina minnesproblem, samt att betalningssystemen konstrueras så att det ger utrymme för lokalt utvecklingsarbete.
