»Hedersförfattare« förekommer i varannan medicinsk avhandling

»Av solidariska skäl fick personerna stå med som författare trots att deras arbete inte gav något, eftersom de annars inte skulle ha fått ut något av sin visit i labbet.«

»När jag har försökt hävda Vancouverreglerna har jag fått till svar att ’av politiska skäl ska vi ta med x på listan’, ’y behöver det till sin docentur’, ’vi måste motivera läkarna att ta prover’ och ’ingen bryr sig om de där reglerna’.«

Citaten kommer från en enkät som Läkartidningen under hösten 2009 skickade ut till alla de 499 personer som tog forskarexamen vid svensk medicinsk fakultet under första halvåret 2009. Enkäten visar att trots att de medicinska tidskrifterna har klara regler för när en person får tas med i författarlistan i en vetenskaplig originalartikel, är det mycket vanligt med personer i listorna som inte uppfyller kraven, så kallade hedersförfattare. I hela 47 procent av avhandlingarna förekom enligt de nysdisputerade avsteg från de så kallade Vancouverreglerna för författarskap, som antagits av International Committee of Medical Journal Editors, ICMJE, och som majoriteten av de svenska medicinska fakulteterna ställt sig bakom (se ruta).

Det krav som det oftast sker avsteg från är att en person som anges som medförfattare ska ha skrivit alternativt kritiskt granskat artikeln. Brott mot den regeln förekom i 41 procent av avhandlingarna. Detta kan tyckas som en »lindrig« försummelse, men avsteget förekom sällan ensamt utan oftast i kombination med avsteg från minst ett av de två övriga kriterierna. Avsteg från det intuitivt kanske mest uppenbara kravet, att personen ska ha lämnat ett påtagligt vetenskapligt bidrag, förekom enligt svaren i 30 procent av avhandlingarna. 14 procent av de nydisputerade angav att det finns artiklar i deras avhandlingar med »författare« som inte läst och godkänt artikeln före publicering (se tabell).
Karl Obrant, professor i ortopedi vid Lunds universitet och fram till nyligen ledamot i Läkarförbundets centralstyrelse, har bistått Läkartidningen i utformningen av enkäten. Han tycker inte att resultaten är oväntade.
– Vi lever i ett slags kvartals­ekonomi inom forskarvärlden, och ve den forskare som inte publicerar något på ett eller två år. Då tar anslagen slut. Då vill man gärna publicera även om man står i mitten av en författarlista. Jag har själv sett en skriftlig överenskommelse mellan ledande svenska forskare om att man ska vara med på varandras publikationer, oavsett om man haft med forskningen att göra eller inte.
Av de avhandlingar som berörs i enkäten står Karolins­ka institutet, KI, för överlägset flest, hela 212. Lärosätets officiella policy är att Vancouverreglerna ska tillämpas vid medförfattarskap. I riktlinjerna som rektor skrev under i december 2008 framhålls att frågan om medförfattarskap har en tydlig etisk dimension med tanke på det betydande meriteringsvärde författarskap har i forskningsvärlden.
KI:s rektor, Harriet Wallberg-Henriksson, tycker att resultatet av Läkartidningens enkät är nedslående, men inte heller hon är förvånad.
– Det har funnits en utbredd överenskommelse inom den vetenskapliga världen om att man kan bete sig på detta sätt. Man vill gärna tro att det var vanligare förr, men det finns det nog inget belägg för.
Mats Hammar, dekanus vid Hälsouniversitetet, Linköping, kallar omfattningen av avsteg från författarskapsreglerna som framkommit i undersökningen för »hisnande«.
– Om folk kommer med av politiska skäl eller för att man bidragit ekonomiskt är det helt oacceptabelt. Där­emot om någon lagt ner mycket arbete laborativt eller med att inkludera patienter och man av kollegiala skäl hellre tar med någon än utesluter, så tycker jag att det är mänskligt.
Även Bengt Järvholm, dekanus för medicinska fakulteten vid Umeå universitet, reagerar på Läkartidningens siffror.
– Att det finns artiklar i avhandlingarna med författare som inte lämnat ett betydelse­fullt bidrag är naturligtvis ett problem, för det betyder att man uppfostrar en generation i ett system som inte är okej, och man kan ju befara att de kommer att göra likadant i framtiden den dag de sitter i motsvarande position.

Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet har inte officiellt ställt sig bakom ICMJE:s regler. Britt Skogs­eid, vicerektor för vetenskapsområdet medicin och farmaci, menar dock att alla berörda väl känner till regelverket.
– Vi var tidigt ute med en särskild föreläsning om Vancouverreglerna i den obligatoriska doktorandutbildningen. Också i handledarutbildningen ingår en etikföreläsning som handlar om plagiatfrågor och medförfattarskap.
Britt Skogseid betonar att enkäten som den är utformad bara säger hur doktoranderna uppfattat situationen.
– Det behöver inte vara så för att doktoranderna säger det. Man kan känna sig gans­ka allsmäktig när man håller på att disputera, man har lagt ner mycket arbete och kan då ha svårt att se vad andras bidrag varit. Men om det verkligen skulle vara en så hög procent är det illa.
Karl Obrant är dock övertygad om att missförstånd inte räcker för att förklara hela bilden.
– Det kan vara så att doktoranderna ibland inte förstått en senior forskares roll, och skulle doktorander och
seniora forskare diskutera igenom varje fall kanske det skulle visa sig att problemet är mindre än er undersökning antyder. Men även om det skulle röra sig om tjugo procent av avhandlingarna och inte femtio är det här något som vi måste diskutera inom svensk medicinsk forskning.

Vilka kan då motiven vara till att en person medvetet förs upp på författarlistan i strid mot reglerna? Harriet Wallberg-Henriksson tror att ett skäl kan vara att ett etablerat namn kan göra det lättare att få en artikel publicerad i en prestigefylld tidskrift.
– Det är vansinnigt svårt att få in en artikel i de allra bästa tidskrifterna. Många gånger är redaktionerna inte ens intresserade av att titta på en artikel om det inte finns ett känt namn med.

Ett annat motiv som nämns av flera är meritering.
– När det handlar om tjänstetillsättning och fördelning av interna och externa medel räknas antal publikationer, och det är klart att det kan finnas en stark frestelse att vilja vara med på publikationer även där ens eget bidrag knappt existerar, säger Bengt Järvholm.
Den som ansöker om forskningsmedel hos Vetenskapsrådet, landets största externa finansiär av medicinsk forskning, ska i ansökan lista sina publikationer de senaste åtta åren. I en debattartikel i LT 50–51/2009 framhöll förre huvudsekreteraren vid ämnesrådet för medicin, Håkan Billig, att bedömningen av ansökningar inom det medicinska forskningsområdet lägger stor vikt vid sökandes publikationsvolym och i vilka tidskrifter publiceringen sker.
– Det är självklart att det kan innebära en viss påverkan om listorna som inges inte är rättvisande. Jag tror dock inte att det är avgörande eftersom det framför allt är första och sista författar­positionerna som är viktiga, och hedersförfattare hamnar sannolikt i mitten av författarlistan, säger Mats Ulfendahl, ny huvudsekreterare för ämnesrådet sedan årsskiftet.

Enligt enkäten har var femte doktorand inte fått någon information om Vancouverreglerna under sin doktorandtid. Bara två av tio uppgav att författarskapsregler tillämpades konsekvent vid deras institution, medan tre av tio svarade att inga regler tillämpades alls.
– Det kan finnas etiska regler trots att doktoranden inte uppfattat det, och situationen kanske inte är så dålig som den framstår. Men bara det att man svarar på det sättet är bekymmersamt, säger Harriet Wallberg-Henriksson.

Enkäten visar att det är lika vanligt med så kallade hedersförfattare i avhandlingar skrivna av kvinnor som av män. Ser man till doktorandernas bakgrund är hedersförfattare vanligast i avhandlingar skrivna av bio­medicinare och minst vanliga i dem som skrivits av sjuksköterskor, med läkare på en mellannivå. Det är också mer vanligt förekommande i grundvetenskapliga avhandlingar än i kliniska (se tabeller).
Bengt Järvholm vill dock inte se siffrorna som tecken på en särskilt »slapp« kultur inom experimentella forskningsfält.
– Jag skulle vara försiktig med att säga det. Inom de experimentella vetenskaperna arbetar man som doktorand ofta inom miljöer som någon annan byggt upp och det är inte säkert att man som ny doktorand förstår vilket bidrag alla personer gjort.
När det gäller ansvaret för att strama upp hanteringen av medförfattarskap menar Mats Ulfendahl att det i förs­ta hand ligger hos lärosätena.
– Jag tror att det som framför allt behövs är debatt om detta problem, som vi alla i varierande grad är medvetna om att det finns. Det viktigaste som enkäten visar är som jag ser det att man uppenbarligen inte har en diskussion om de här principerna, åtminstone inte på ett sätt så att doktoranderna förstår det. Det är ett underbetyg åt handledarkadern.
De fakultetsföreträdare Läkartidningen har talat med framhåller alla att information om ICMJE:s regler numera ingår som obligatorisk del i doktorandutbildningen och i de flesta fall även i handledarutbildningen. Mot bakgrund av resultaten i enkäten säger Bengt Järvholm att han kommer att uppmana fakultetens etiska kommitté att fundera över om det behövs ytterligare informationsinsatser.
– Jag tror dock inte att man fixar det bara genom att informera om regelverket, eftersom meritering innebär en så stark frestelse att trycka in folk på en del publikationer som inte ska vara där. Jag tror att man behöver hålla debatten levande i vetenskapssamhället om vad som är rimligt.
Mats Hammar säger att han troligen kommer att ta upp Läkartidningens uppgifter i fakultetskollegiet, där alla lärare deltar. Han säger sig samtidigt vara optimist om att förekomsten av så kallade hedersförfattare kommer att minska fram­över.
– För det första blir de här reglerna mer och mer kända i forskarvärlden. För det andra ställer tidskrifterna allt hög­re krav och begär i många fall att varje medförfattare ska göra en deklaration av sitt bidrag till projektet. Det gör att jag tror att fenomenet kommer att minska och så småningom ebba ut.
Enligt Harriet Wallberg-Henriksson visar enkäten att KI behöver intensifiera arbetet med att informera om regelverket. Samtidigt understryker hon att ansvaret till syvende och sist ligger hos den enskilde forskaren.
– Vi har ett system på universiteten där vi delegerat ansvaret ner till forskarna att leda sina projekt. Det är det vi kallar forskningens frihet. Det blir väldigt komplicerat om rektor eller prefekt skulle gå in och kolla vem som gjort vad. Vad som verkligen behövs är en ändrad inställning. Först när majoriteten av ens kollegor tycker att något är oacceptabelt slutar man med det.
Måste vi leva med ett meriteringssystem som innebär att frestelsen att blåsa upp sina publikationslistor alltid finns?
– Man skulle kunna tänka sig att i stället för att titta på hela publikationslistan vid tillsättning av exempelvis en professur låter man den sökande få lyfta fram sina tio bästa artiklar och beskriva sin egen insats i forskningen. Det vore inte orimligt. Då skulle incitamenten minska att bara stå med i en artikel utan att ha bidragit.