Han ger gratis vård åt 200 patienter per dag

Vi sitter i doktor Dans mottagningsrum, strax intill Bairo Pite Clinics avdelningar. Ofattbara 200 patienter strömmar dagligen genom det här rummet, hitresta från landets alla hörn. Många har färdats i timmar, somliga i dygn. De flesta bedöms redan innan de sätter foten innanför tröskeln, nästan alla är ute ur rummet på två minuter. Med åren här har doktor Dan utvecklat en instinktiv klinisk blick, tvingad därtill av det enorma antalet sökande. Den skrangliga trädörren hinner knappt stängas förrän den öppnas på nytt för att släppa in nästa patient eller familj från det runda väntrummet just utanför. De flesta patienter visar sig söka för banala åkommor, och i deras fall räcker tiden inte till för någon kroppslig undersökning. Men doktor Dan är noga med att inte skicka någon därifrån tomhänt – vitaminpiller och omega 3-kapslar kommer väl till pass, färgglada och harmlösa som de är.

Sjukdomspanoramat är kort sagt inte olikt det som finns i den svenska primärvården – och precis som där är konsten även här att lyckas urskilja de riktigt sjuka bland alla med självläkande, lindriga åkommor. Det syns på doktor Dans kroppsspråk när han misstänker allvarlig sjukdom. Han vässar blicken, ställer följdfrågor, stetoskopet som alltid ligger runt halsen väcks till liv. Den avmagrade, febrige gamle mannen med misstänkt tuberkulos knäpper upp skjortan för auskultation och skickas sedan till laboratoriet. Doktor Dan talar patienternas språk, tetun, kan en hel del om landets geografi, folkets seder och bruk samt känner till den vanliga människans slitsamma liv. Det står klart att ingen annan utlänning än doktor Dan, vars öde är så sammanvävt med Östtimors, skulle kunna ta på sig det herkulesarbete som han utför.

Han grundade sjukhuset 1998, i slutet av den brutala indonesiska ockupationen av Östtimor som kostade upp till en tredjedel av befolkningen livet vilket gör det till ett av de värsta folkmorden i världshistorien, sett i proportion till folkmängden. Över en öl berättar han om hur han blev berörd av östtimorianernas svåra lidande och bestämde sig för att försöka lindra det. Med sig hade han sin breda erfarenhet av arbete under knappa förhållanden. Som ung nylegitimerad läkare byggde han tillsammans med tre jämnåriga och lika entusiastiska kolleger upp en välfungerande klinik för papperslösa migrantarbetare i Kalifornien (under ledning av den legendariske fackföreningsledaren Cesar Chavez). Drivna av dåtidens vänsteridealism hängav de sig helt åt arbetet, som inbegrep allt från att faktiskt bygga kliniken (två timmar om dagen) till att studera spanska, arabiska och filippinska för att kunna nå de otaliga utländska migrantarbetarna (en timme om dagen). De organiserade ett sjukvårdssystem som inkluderade preventiva åtgärder, registrering, rekrytering av personal och samarbete med omgivande tertiärsjukhus samt kliniskt arbete (resten av arbetsdagen). Utöver detta fanns även möten, strejker och demonstrationer i fackföreningens regi. Efter sex år av närmast ofattbart mycket arbete lämnade doktor Dan och familjen Kalifornien på grund av frustration med sjukhusledningen. I sin biografi sammanfattar han sin tid där på ett talande sätt: »Not only was I now a doctor, but I was ready to take on the world.«

Från Kalifornien återvände han under en kort tid till sin hemstat Iowa där han, liksom sin far, arbetade som familjeläkare. Han är fåordig och kryptisk i beskrivningen av sitt familjeliv, men tillsammans med sin dåvarande hustru fick han efter en tid upp ögonen för Moçambique, ett land som nyligen vunnit sin självständighet efter Salazar-diktaturens fall i Portugal 1974. Där sprudlade nu av lika delar framtidstro och skriande behov. Med sina två söner flög de dit och skapade sig ett hem i det avlägsna distriktet Gurue för att på nytt försöka bygga upp ett sjukvårdssystem där förut inget fanns. 

I sin självbiografi »Breakaway« beskriver doktor Dan de framsteg som uppnåddes, till stor del tack vare träning av »lay midwives« (fältbarnmorskor utan universitetsutbildning). Men så föll det unga landet Moçambique i politisk onåd till följd av sin självständiga politik. Handelsblockader och räntestraff från globala finansinstitutioner ströp ekonomin och lade ett lock på den spirande optimismen. Terrorgrupper och dödspatruller väpnade av apartheid-Sydafrika började tränga in i Moçambique och spred skräck bland befolkningen. I självbiografin beskriver han hur han vid ett tillfälle blev kidnappad av en av patrullerna som dessförinnan hade bränt ned klinikens ambulans – och hur han lyckades fly. Situationen blev för farlig för familjen, och de återvände än en gång hem till Iowa för en period av lugnare arbete.

En rad omständigheter fick Indonesien, som leddes av diktatorn Suharto, att dra sig tillbaka från Östtimor. Dels hade den asiatiska valutakrisen 1997 drabbat Indonesiens befolkning hårt, vilket medförde ett utbrett folkligt missnöje med regimen och omfattande demonstrationer i Jakarta som följd (de tvingade slutligen Suharto att avgå). Dels hade en dedikerad internationell kampanj ledd av ETAN (East Timor Action Network; vars svenska motsvarighet Östtimorkommittén fortfarande är aktiv) uppmärksammat Östtimor-frågan globalt och förmått Clinton-administrationen att dra tillbaka sitt politiska stöd för militärdiktaturen i Indonesien. Dessutom hade den östtimorianska gerillan Fretilin gjort hårdnackat motstånd och lyckats uthärda ockupationen gömda i djungeln. Den indonesiska »reträtten« innebar ett inferno av våld, plundring och ödeläggelse av infrastrukturen i landet. De flesta indoneser som var verksamma i landet (inklusive så gott som alla landets läkare) vågade inte stanna kvar under den turbulenta övergångsperioden.

Det land som Dan Murphy anlände till var alltså i stora delar härjat och utan infrastruktur, med en gravt traumatiserad befolkning och stor brist på välutbildade medborgare. Med dessa förutsättningar i beaktande är det föga förvånande att de förhoppningar som ställdes på en självständig östtimoriansk nation är långt ifrån infriade än i dag. Enligt officiell statistik plågas uppemot hälften av alla barn av undernäring och tillgången på avancerad sjukvård är obefintlig, samtidigt som andra faktorer med mer indirekt verkan på folkhälsan också är eftersatta, till exempel utbildning, transportmöjligheter och arbetstillfällen.

Mot bakgrund av alla svårigheter står Bairo Pite Clinic som en hoppets symbol. Utöver ovan nämnda mottagning finns här 50 vårdplatser fördelade på särskilda avdelningar för undernäring, tuberkulos och mödrahälsovård. Omkring 80 personer arbetar heltid på kliniken, däribland en handfull volontärer och medicinstudenter från jordens alla hörn som auskulterar och deltar flitigt vid ronden. Själv har doktor Dan varit i tjänst som medicinskt ansvarig (bortsett från ett par veckors ledighet) dygnet runt och året om ända sedan kliniken grundades för 17 år sedan. Mobila enheter besöker avlägsna byar månadsvis och utbildar i sjukdomsprevention, nutrition och mödrahälsovård. Problemen är naturligtvis inte att förringa: röntgen finns endast att tillgå på det statliga sjukhuset – när apparaturen inte är trasig. Avancerad bilddiagnostik är inte att tänka på, inte heller specialistkirurgi, cellgifter, eller relativt basala saker som morfin, cystoskop, etc. För några få utvalda patienter finns möjligheten att bli skickad till något grannland. Bristen på behandlingsmöjligheter tvingar fram en betoning på prevention.

Dan Murphys budskap till svenska kolleger är enkelt: som läkare har vi kompetens att lindra lidande (alleviate suffering), en fras som han använder som ledord och ofta återkommer till. I stället för att jaga efter materiellt välstånd har vi doktorer privilegiet att kunna utföra meningsfullt arbete på ställen där vi behövs som mest. Föregångare med den filosofin saknas inte, och bland dem som inspirerat Dr Dan nämner han den filippinske ögonläkaren José Rizal och den kanadensiske kirurgen Norman Bethune. För hans läsare verkar det kanske avskräckande att arbeta så mycket och under så svåra förhållanden som på Östtimor. Men Dr Dan försäkrar att detta inte är någon uppoffring från hans sida utan hans möjlighet att vara riktig läkare, alltid. När hans telefon ringer svarar han även sent på kvällen som den mest självklara sak i världen, och vägleder personalen på kliniken. Det slår mig att hans exempel är mer talande än ord kan förmedla.