Haiti, en stekande het dag i januari. Som framgått i Läkartidningen är jag här på uppdrag av Läkare utan gränser.
Trots många tidigare uppdrag i katastrofhärdar har jag aldrig sett något liknande. Det som mötte mig på sjukhuset direkt efter ankomsten var minst 200 patienter som väntade på att få bli behandlade och minst 50 som väntade på akut operation, varav hälften på vitalindikation.
Trots världens alla insatser för att lindra de mest akuta sjukvårdsbehoven i Haiti kan man ännu inte ta ett steg utan att någon ber om hjälp.
På de två operationssalarna opereras det dygnet runt eftersom tiden börjar rinna ut för dem med stora fula obehandlade klämskador som redan övergått i gangrän och kräver livräddande amputationer.
Alla patienter tas in på sjukhusgården, men ingen ligger under sjukhusets tak då efterskalven är många och sjukhuset skadat.
Man får kliva mellan patienterna, sätta förbandstejp på dem där man med tuschpenna markerar skada och prioritet till operation.
Trots aktiviteten i operationssalarna har antalet fall åter ökat efter några timmar, men tejpen skiljer dem man redan sett från dem man behöver undersöka.
Det blir allt svårare att gå mellan alla som ligger på marken utan att skada någon genom att trampa fel. Men befriande nog blir det inga diskussioner om fulla avdelningar, vilket sjukhus patienten tillhör eller vilken specialitet som ska ta vad.
Jag önskar vi ibland kunde tänka så hemma, »sängplatser, inga problem«.
