Peter Gøtzsche har skrivit en bok som enligt lanseringsbrevet kommer att förändra vår syn på psykofarmaka. Han ansluter sig genom denna bok till en antipsykiatrisk tradition. Gøtzsche värjer sig själv emot termen antipsykiatri, men i det här fallet får man nog anse att termen är rättvisande. Bokens slutsatser och tonfall ligger nära scientologikyrkans, som Gøtzsche dock tar avstånd ifrån. Gøtzsche menar att hans bok är vetenskaplig; han redovisar slutsatser som faller naturligt efter att han har studerat litteraturen. Han framhäver att han är professor och att han har skrivit så många vetenskapliga artiklar att vi måste tro honom. Han anser dock inte att vi bör tro på psykiatriprofessorer. Dessa kallar han »silverryggar«, tilldelar dem en egen diagnos och rekommenderar tvångspensionering. Han namnger flera silverryggar som han förklarar drivs av makt, pengar och berömmelse. Han anger dock ingen referens för detta.
Bokens tematik kan ganska enkelt sammanfattas: Läkemedelsindustrin är alltigenom ond, så till den grad att verksamheten utgör organiserad brottslighet. Tongivande psykiatrer ljuger ständigt för att få rikedom och status. Gøtzsches egen beräkning ger vid handen att även 50 procent av vanliga psykiatrer ljuger, men han anger inte hur undersökningen genomförts. Psykiatriska läkemedel har inga positiva effekter alls, däremot förstör (»äter«) de hjärnan och driver regelmässigt människor till mord och självmord. Detta är särskilt allvarligt eftersom det enligt Gøtzsche är tveksamt om psykisk sjukdom finns: Att ha rösthallucinos är normalt och om patienterna bara släpptes ur psykiatrins garn skulle den psykiska sjukdomen försvinna. Detta har vi hört förut, men nytt för mig var att det även är en myt att Alzheimers skulle vara en hjärnsjukdom. Här plöjer Gøtzsche ny mark och öppnar för en antineurologisk rörelse där även MS, ALS och Parkinsons sjukdom dekonstrueras som produkter av silverryggar och läkemedelsbolag.
Det finns tre huvudsakliga invändningar mot boken. För det första representerar boken – trots att Gøtzsche själv slår på trumman för sin vetenskaplighet – själva motsatsen till vetenskaplig hederlighet. En författare får förstås driva en linje, men fakta måste presenteras på ett tillräckligt objektivt sätt så att det är möjligt för den tänkande läsaren att förstå problemet. Men Gøtzsche problematiserar inte. Hans enda förklaring till att psykofarmaka visats ha effekter i studier och används är korruption och konspirationer. De som anmäler en från Gøtzsche avvikande åsikt är per definition korrumperade och ljuger. Denna avsaknad av dialog gör boken ointressant vare sig man håller med om hans slutsatser eller inte.
För det andra lär jag mig ingenting av Gøtzsche eftersom han anpassar sina läsningar av litteraturen till sin egen agenda så till den grad att det grumlar förståelsen. Inte så att fakta är fel, men han utelämnar helheten. Han pekar på en detalj i en studie som han sedan förstorar upp om den passar hans egen bild. För att förstå tvingas jag själv ta fram och läsa artiklar han citerar. En god författare hade argumenterat för sin åsikt och givit mig helheten. Gøtzsche skulle nog själv invända att han presenterar den enda möjliga tolkningen och helt korrekta bilden. Det är detta som är så tråkigt och ointellektuellt.
Den tredje invändningen är den beklämmande avsaknaden av medkännande för dem som drabbas av psykisk sjukdom. Där är Gøtzsche inte ensam. De antipsykiatriska riddarna uppträder gärna som expertvittnen där de med stor säkerhet intygar att ett spektakulärt mord beror på psykiatriska läkemedel, men de är inte intresserade av det lidande och funktionshinder som psykisk sjukdom leder till i vardagen för många medmänniskor.
Det finns stora och viktiga frågor att diskutera i psykiatrin. Men de måste just diskuteras. Och gärna då av personer som åtminstone har rudimentära kunskaper om psykiatri och någon liten medkänsla för de drabbade. Gøtzsche ser ingen anledning att diskutera eftersom det bara finns ett sätt att se det: hans. Denna enformiga monolog gör boken till rena rama sömnpillret.