Genmäle om pisksnärtsskador

Jag medger gärna att Styf et al visst tar upp även andra än psykiatriska diagnoser, men tyngdpunkten ligger i alla fall på den psykologiska/psykiatriska sidan, vilket också framgår av litteraturlistan.
Man får acceptera att normalpsykologiska mekanismer, som förloppet vid krisutveckling och krisbearbetning, kommer till starkt uttryck i dessa fall, där ofta en fungerande livssituation förstörs, möjlighet till utkomst av arbete spolieras och man kastas in i en beroendesituation till medikamenter, läkarbesök, anhöriga, försäkringskassa och andra försäkringsbolag.
Detta kombineras inte sällan med en brist på hopp om bättring, då ingen effektiv behandling erbjuds. Vidare möts patienterna ibland av oförståelse från den privata omvärlden och professionen, inte minst kan detta bli fallet om vetskapen om de cerebrala symtomen inte är för handen.
I ett sådant läge råkar ofta den normala krisutvecklingen i stå och tenderar att gå över i mer tydliga nervösa och rent psykiatriska besvär – något hopp om bättring finns ju inte – och depressionen ligger nära.
Den skisserade utvecklingen ligger nära till hands när månader och år förflyter, utan positiv utveckling. En sådan utveckling är alls inte obekant, och man talar här om snedgångna krisbearbetningar. Viktigt är att hålla i minnet att en sådan reaktion inträffar antingen man haft psykiska problem och diagnoser i sin tidigare sjukhistoria eller inte.
I detta sammanhang finns en relevant studie från 1997, där Wallis et al (1) kunde visa att om man tog bort en cervikal smärta hos en grupp pisksnärtspatienter förbättrades patienterna radikalt i sina psykologiska problem och »blev normala«. I den matchade kontrollgruppen, som inte fick behandling, kvarstod besvären. När effekten av behandlingen klingade av, vilket tog många månader, återkom de psykiska avvikelserna.
Vetskap om dessa förhållanden behövs alltså för att inte svårigheter ska uppstå »när patienter, kanske efter relativt lindrigt trauma, tycker sig kunna hänföra hela besvärsbilden till det anmälda traumat«. »Kraftigt belastande psykosociala omständigheter« är i dessa fall reellt för handen som en följd av den ändrade livssituationen, som regel kopplad till patientens oförmåga att längre försörja sig och på andra sätt leva ett fullvärdigt liv.
Så gäller saken även de lesionella symtom som ofta är förenade med svår pisksnärtsskada. Här medger Styf et al att en allvarlig olycka »skulle kunna medföra en kognitiv påverkan«, men sedan kommer det auktoritativa utdraget ur »en modern svensk lärobok i neurologi«, som tydligen gör vidare diskussion i ämnet överflödig! Utan att man ens anger vilken denna källa är.
Tyvärr är bedömningen fel. Styf et al får väl lyfta blicken från de basala kursböckerna och se på dagens diagnostik med MRT och PET, där man faktiskt i dag direkt kan se de skador som man förut fick sig uppenbarade med en noggrann anamnesupptagning, lesionella test och dylikt.
Så några ord om hur stort traumat behöver vara för att ge hjärnskador.
Jag har två patienter, där jag skrivit stora intyg, som bägge har betydande minnesdefekter efter till synes mindre trauman. I det ena fallet klämdes min patient upp mot spiltväggen av en orolig häst, varvid huvudet vreds kraftigt och klämdes. I det andra fallet föll patienten från ett envånings garagetak med huvudet före, tog emot sig med armarna men fick en brytning i nacken framåt, dvs hakan i bröstet, när hans kropp kom efter.
Bägge dessa patienter upplevde att något avgörande hände dem i detta ögonblick, och ingen av dem blev medvetslös. Ingen av dem hade ens skrubbsår eller bulor.
Bägge var högpresterande företagare och ingen av dem klarade sina arbeten dagen efter eller senare. Den ena har måst anställa fem assistenter för att utföra de dagliga sysslor han utförde ensam, den andre har sin fru med hela tiden i sitt knappa halvtidsarbete, för att kunna hålla reda på sin väntelista, vilka som han talat med i telefon osv. Bägge för ett omfattande lappsystem för att kunna komma ihåg vem som just ringde, vad som avhandlades osv.
Bägge har haft svårigheter med att få förståelse för sina handikapp i Försäkringskassan (FK).
Jag är medveten om att ni rådgivare inte driver utredning från er FK-position. Men vid er bedömning noterar ni väl om föreliggande utredning är fullständig, och – föreställer jag mig – ni låter väl patienten återgå till kliniken för utredning som kan felas? För att kunna göra detta måste ni ju vara uppdaterade. Så här går det runt, i min enkla hjärna, nämligen, när jag tänker på ert svåra arbete. Men hur ska det nu gå till när ni har den här läroboksförfattaren, som står mellan er och verkligheten?
Det var passande att Styf et al tar upp Socialstyrelsens instruktion för intygsskrivare. Från min utgångspunkt finner nog jag att det är avgörande viktigt att man träffar och undersöker sin patient med all sin skicklighet just för att kunna »uttala sig om förhållanden som han eller hon har tillräcklig kännedom om«. Bara den saken att det uppstår långa väntetider innan alla papper kunnat samlas gör ju att intygen kommer att tidsmässigt vara ur fas med den aktuella situationen. Kanske rent av patienten varit i Tyskland och blivit bra?
En annan sak är att patienter ofta upplever intyg som skrivits utan deras medverkan som rena partsinlagor i kampen om ersättningsnivåer, skadestånd och andra ersättningar för det lidande man har. För egen del kan jag också uppleva det som stötande att läkarintyg kan skrivas utan undersökning av patienten.
Nu behöver inte »rådgivare« bekymra sig om sådant eller undersöka status då man inte står under någon tillsyn från Socialstyrelsen i sin roll som rådgivare/intygsskrivare. Detta gäller både för rådgivare inom FK och för de experter som anlitas av privata försäkringsbolag.
De här faktorerna, samt att vi i Sverige inte har någon rättshjälp för skadade patienter, har länge stuckit i ögonen när det gäller rättssäkerheten i FK:s och försäkringsbolagens verksamhet, både inom landet och internationellt.