Gör »mötet« till obligatoriskt kompetensområde

Behöver vi verkligen fokusera på, medikalisera, forska på vanligt sunt bondförnuft.. Utbildningen innehåller redan detta, sit in, videoinspelning osv. "Mötet" är en självklarhet och vi (utbildare/handledare/studierektor) måste SE problem i detta tidigt under utbildningen OCH ta ansvar för situationen innan det går för långt ( se artikel i samma nr ang dömd student). Bara så kan vi komma tillrätta med ev problem i mötet.. Personligt ansvar! Att inte skyffla över på ngn annan - "kommer inte att klara AT "- etc. Det leder till mänsklig tragedi att inte tidigt se ev avvikelser, oförmåga till "mötet". Att göra akademisk goja av det hela hjälper föga! Vi måste SE varandra, ev avvikelser, OCH ta ansvar för situationen!!!! Det är det som räknas och gör oss till människor, väldigt basalt och kräver ingen forskning eller akademiskt tjafs! Vart är det här landet/sjukvården på väg?????

Om alla läkare alltid följer upp sina ordinationer så ökar både kunskap och känsla för ansvar och detta bör undervisas om i läkarutbildningen. Självklart kanske, men har slarvats med i tidens teamarbeteskultur. Fr.a. kunskapen om medicin i allmänhet ökar. Kanske fr.a. för oss mindre akademiskt orienterade läkare.

Hej Johan Andreen m fl.
”Kompetens inom mötesdimensionen” är verkligen medicinskt angeläget. Men den kan varken läras ut eller utvärderas vetenskapligt. Däremot kan den läras in av unga blivande läkare om de inte hindras av sina lärares, handledares och mentorers tro på vetenskap också där vetenskap inte hör hemma.
”Vi menar att det – inom såväl utbildningarna som verksamheterna – saknas medvetenhet om förutsättningarna för att utveckla färdigheter i samtal och samarbete.” Ja, och den viktigaste förutsättningen är att läkare i lämpade fall också lär sig att sätta sina biomedicinskt införlivade insikter, fördomar och tro inom parentes, öppna sig och se huvudpersonen i mötet, människan.
I diskussionen om möjligheter att utvärdera AT- och ST läkares möteskompetens skiner artikelförfattarnas objektivistiska grundsyn på människan igenom.
Andreen m fl hade kunna se ”mötet” mer verklighetsförankrat i samarbete med en erfaren allmänläkare. På vårdcentralen kan okunskap om den pre-vetenskapliga, originella människan generera kroniker, oändlig utredning, läkemedelsmissbrukare, frequent attenders och utbrända allmänläkare.
Vården totalt kan utvecklas om just allmänläkare, de som patienter först möter, tidigt i utbildningen ges tillfälle att studera mer än kroppar. Som enkel jämförelse kan vi se hur en mamma intuitivt möter sitt barn som med sin kropp, tårar, naglar, skrik visar behov av att bli mött med förståelse, inte symtomförklarande, diagnostiskt och åtgärdsinriktat. Barn med tårar söker närhet – inte ögondroppar. Det vi lärt oss som symtom döljer ofta uttryck för ohälsa på bas av existentiella dilemman. Missförstånd kan få ödesdiger följd för båda parter.
Vårt främsta hinder för att utveckla möten med patienter är att vi fortfarande kollektivt och generellt litar till de hjälphypoteser och teoretiska nödlösningar som skapats för att bevara medicinens omhuldade naturvetenskapliga syn på människan som patient. Den främsta myten är uppdelningen av människan i kropp och själ, en materiell dimension (kropp) och en immateriell dimension (psyke). Vad sägs om att sedan blunda för att den ena av dessa två dimensioner inte kan påverka den andra? Freud själv insåg sitt fundamentala misstag. Vi fortsätter som om ingenting hänt. ”Vetenskaplig” psykoterapi?
Unga läkare kommer ut på vårdcentraler. De är alla kunniga på att arbeta som de lärts. Men när de försöker förklara den ohälsa de ställs inför och som inte visar moment som kan objektiveras ser de utan förbehåll sin kunskapslucka. Hjälplöshet kan genera omfattande resursslöseri.
Just allmänläkare kan i framtiden tidigt under utbildningen komma i kontakt med lärare som kan se sin ”vetenskapliga” tro mer reflekterat. Patienter presenterar sig ofta med smärta. Det går ofta att se att en patient med kroppsliga symtom vill kommunicera sin oförmåga att komma tillrätta med mer än smärta. Då krävs en annan typ av kunnande.
Där har ni något att tänka på, Johan Andreen m fl. Lycka till!

Hej Olle, något i vårt sätt att skriva på detta korta utrymme gör att, som jag förstår din skrivning, du uppfattar oss som beskrivande området som något som för mig låter tvärt emot vad vi avser eller önskar. Vi menar just att allt inte är naturvetenskap och teknik utan att i vården finns en humanistisk sida som behöver besinnas och ges utrymme. Sen finns det idag mycket som med vetenskaplig utvärdering pekar på att resultat går att nå och att metoder med evidens finns även på det här området, vilket är viktigt för att i det i våra epistemologiskt styrda sammanhang inte fortsatt ska betraktas som "flum", eller något som var och en får lösa med sunt förnuft i den mån den kan eller som utvecklas med tiden om vi bara lämnas åt det själva. Även psykoterapi i moderna metoder har sådan numera vilket inte säger att den i vetenskaplig metod utbildade utövaren nödvändigtvis får bra resultat, precis som två olika kirurger eller allmänläkare får olika resultat med samma evidensprövade metoder. Oavsett medicinsk disciplin så kan mötet och vad som utspelar sig där sägas vara avgörande. Det vi inte är tränade till eller har erfarenhet av har vi svårt att klara. Men det finns ytterligare skäl till att vi alla sätter en gräns (som vi inte hade plats för att ta upp i artikeln), och det är att kognitivt perspektivtagande och känslomässig empati påverkar oss och blir en belastning som vi naturligt undviker om vi inte har verktyg att ta hand om oss och det mötet, all smärta och allt lidande vi möter väcker. Så till Isabel och Karin vill jag också säga att vi tycks se och vilja en liknande utveckling. Så det ngt akademiska i framställningen handlar om att utbildning och vård utvecklas ju också i akademiska sammanhang och området som vi valde att ge samlingsnamnet mötesdimensionen behöver få en grundläggande plats och status där, för att ge just de värden ni pekar på en självklar plats. Då kan man också behöva samla och utveckla det vetenskapliga på området, men på sina egna humanistiska premisser. Forskningsanslag nämner vi inte något om, utan det här syftar som sagt till att lyfta in området i centrum för den fortsatta uppmärksamheten och då under någon gemensam beteckning där allt som redan utvecklats och som redan görs kan räknas in och få genomslag. Att det inom allmänmedicin, för att inte tala om sjuksköterskeutbildningar och omvårdnad, arbetas mycket mer med detta område på olika sätt och att handledningen är mycket mer utvecklad och förekommande där, samt att det här finns kursplaner som ligger långt före samt metoder som konsultationsteknik, känner vi förstås till. Allt detta som vi vill se ska bli självklara delar i all utbildning och vård om strävandena efter kvalitet och säkerhet ska bli verklighet. Vi hade velat ha en mycket längre artikel och vi hoppas att det här öppnar upp för att andra fyller i det som här verkar tunt eller skevt, samt att sen fr.a. dialogen fortsätter ute i berörda verksamheter. Slutligen litet till om detta med att benämna dimensionen och kompetensområdet under något nytt samlande namn, här med förslaget att mötet skulle vara en naturlig fokuserande del i paraplybeteckningen: Syftet är att det grundläggande kompetensområdet skulle innebära att patient- och personcentrering skulle bli den självklara förutsättning i all vård och utbildning som vi nog är många som ser att den borde vara men inte är. Vidare att alla metoder, all undervisning, all handledning och all vårdutveckling som redan har detta syfte skulle höra samman i ett samlat, medvetandegörande och kraftfyllande kompetensområde som kunde ge den, inte minst av patienter och närstående (ibland är vi väl alla patienter eller närstående och ser att funktionen är ganska Gauss-fördelad så att det gäller att ha tur), önskvärda utvecklingen det "kvantsprång" som vi nog alla vill ska hända. Möjligheten vi ser är att vi i språk och förslag formulerar den framtid vi vill se, vilket ibland betyder att skapa nya begrepp. Att detta att vilka referensramar vi tänker inom som samhälle och som individer samt att språket som förmedlar dessa är avgörande för vad vi ser och gör - och att det går att stanna upp, titta efter och sen välja vilka "tankeboxar" och därmed vilken praxis och vilket handlande vi ska ha. Att allt står och faller med och i mötet kan då se ut att vara en kontext som inte finns där i vårt grundläggande tänkande i den utsträckning som behövs.

Tack för seriösa och klargörande svar. Jag tror ni har rätt att det är i ALL diagnostik och behandling måste finnas en medvetenhet om patientens perspektiv, även om fokus i vissa situationer också är på annat än "mötet". Om vi lyfter blicken ytterligare förstår vi att det ni efterlyser måste inbegripa även den organisatoriska aspekten och ledarskapet i vården. Likaså är kontinuiteten i vården på alla nivåer avgörande. Jag ser fram emot den dag då även andra än allmänläkare och psykiatriker deltar i debatten med sitt perspektiv. Alla goda krafter behövs sannerligen. Men det har hänt mycket positivt redan på de trettio år jag varit verksam.