Vad är då en människa?

»Har livet ingen början?« frågar professor Staffan Bergström i en debattartikel i LT 4/2010 (sidorna 160-1). Han svarar själv:»Jo, självklart. Men vetenskapliga fakta kan aldrig hjälpa oss att fastslå var vi lägger startpunkten«.

Som reformsträvande katolik – i gott sällskap av den inom­katolska organisationen Catho­lics For Choice, som värnar om kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa – upplever jag att Staffan Bergströms beskrivning av ille­gala aborter tvingar mig att djupt beklaga Vatikanens och Katolska kyrkans katekes § 2366 grundantagande att »varje äktenskaplig akt per se skall vara öppen för att ge ­livet vidare«. Ett påstående som kringgås av västvärldens katoliker, men där tredje världens kvinnor blir de som i samband med illegala och livsfarliga aborter med sina liv får betala priset för Vatikanens vanföreställning.

Genom att utifrån nya rön ­beskriva befruktningen inte som »ett ögonblicks« verk utan som en process i ett ­kanske 20-tal steg, som tar tusentals ögonblick i anspråk för att fullbordas men när som helst kan avbrytas, vill Staffan Bergström få »trosvissa abortmotståndare« att problematisera sitt hittills givna postulat att »livet börjar vid befruktningen«.
Ty om den fullbordade befruktningen är det som utgör startpunkten för mänskligt liv, hur ska vi då betrakta en befruktningsprocess som aldrig fullbordas? Distinktionen mellan vad som betraktas som preventiva åtgärder och abort blir en samhällelig definitionsfråga.
»En mycket viktigare ­aspekt än att säga att livet börjar i befruktningsögonblicket är att ta ställning till vad som är ’skyddsvärt liv’. Där är vi alla, oavsett livsåskådning, på ett sluttande plan«, skriver Staffan Bergström och leder in läsaren att ta ställning till den centrala frågan huruvida det är skillnad på mänskligt liv i biologisk bemärkelse och en människa. En människa som folkrättsligt kan göra anspråk på att äga mänskliga rättigheter.

Människans kunskapsutveckling om sin egen fortplantning och embryologins framväxt är en successiv process med implikationer på livsåskådning, syn på manligt/kvinnligt och på preventivmedel och abort.
Att däggdjurshannar – inklusive människan – har spermier konstaterades först på 1600-talet i samband med uppfinningen av mikroskopet, i vilket holländaren och »mikrobiologins fader« An­tonie van Leeuwenhoek såg »animalcules«, »smådjur« i förstoring.
Att livet börjar vid befruktningen, dvs då spermie och äggcell förenas, är en utsaga som inte kunnat göras före upptäckten att däggdjurs­honor – inklusive människan – har äggceller, vilket inte skedde förrän på 1800-talet.

Den brittiska tidskriften New Scientist redovisade 2008 en internationell gallupundersökning om människors uppfattning i frågan om när livet börjar rent biologiskt. 22,7 procent valde befruktning som startpunkt. »Upptäckten att fostrets hjärta börjar slå« (dvs ca 22 dagar efter befruktningen) kom på första plats och fick 23,5 procent av rösterna. På tredje plats kom »embryots implantation i livmodern« (dvs ca 5 dagar efter befruktning).
Och här står vi med våra olika uppfattningar, som i förlängningen får olika konsekvenser för vad vi kallar det ena och det andra: »Fosterfördrivning eller rent av mord«, »abort eller preventivmedel«.

Finns det rätt och fel uppfattning? Vem ska ges tolkningsföreträde i vårt pluralistiska samhälle ?
Medan vi i Sverige och på andra håll grunnar på frågorna »dör ca 200 kvinnor dagligen i illegala aborter« någonstans ute i världen, och detta faktum tycks också vara själva drivkraften till att Staffan Bergström – med erfarenhet och kunskap som kliniskt verksam gynekolog i tredje världen – vill ruska om »kristna politiker, beslutsfattare och trosvissa abortmotståndare« genom att ta ifrån dem möjligheten att i fortsättningen »luta sig mot den heliga punkten« – befruktningsögonblicket. I stället försöker Staffan Bergström moraliskt problematisera den kristna »likgiltighet« som han upplevt hos »okänsliga blundare inför den vidriga abortdöden«.
Denna kristna likgiltighet som Staffan Bergström här lyfter fram är förmodligen av samma slag som det kyrkliga samhället i vårt eget land uppvisade gentemot s k oäkta barn och deras mödrar, vilka ofta tvingades skicka sina »oäkta« nyfödda till änglamakerskor för att undvika att resten av livet få gå med kyrkans »horstämpel« på sig.

Syftet med varje samlag under människans fertila ålder ska enligt Katolska kyrkans katekes § 2366 vara att ge möjlighet till befruktning. Endast NFP (s k naturlig familjeplanering) tillåts som metod för barnbegränsning. Då NFP förutsätter samhällelig jämställdhet mellan man och kvinna fungerar metoden dåligt i utpräglat patriarkala samhällen, där män tar sig hävdvunnen rätt att ha sex även vid »olämpliga tidpunkter«, med följd att kvinnor gång på gång blir gravida mot sin önskan och vilja.
Då varje graviditet och förlossning i tredje världen för varje kvinna innebär en extra risk för livet, samtidigt som spädbarnsdödligheten är extremt hög, är det förödande att man från Vatikanens sida inte förstår att man predikar inkompatibla ideal och värderingar.

Att å ena sidan utnyttja sin (Katolska kyrkans) observatörsstatus i FN till att motverka kvinnors reproduktiva och sexuella hälsa med kata­strofala följder i tredje världen och å andra sidan vilja få gehör i omvärlden för sitt budskap om ovillkorlig respekt och vördnad för det ofödda och okränkbara livet går inte ihop.
Vill påven att världen ska höra det senare måste han upphöra med det förra. Han måste upphöra att vilseleda världen med de förödande orden till äkta par från 1968 års encyklika Humanae vitae från påven Paulus VI: »Likaledes förkastlig är varje handling som antingen före, vid tillfället för, eller efter sexuellt umgänge är speciellt avsedd att förhindra fortplantningen, antingen som mål eller som medel.«

»Abortproblemet kan inte ­lösas med preventivmedel«, säger Staffan Bergström. Nej, det är sant, men det är också sant att katoliker lika mycket som icke katoliker under sitt fertila liv vill ha sex utan att vilja ha barn. En primär abortförebyggande åtgärd från påvens sida vore att säga att det då är mer synd att inte använda preventivmedel än att göra det. Ungefär så som man efter många om och oändligt många men till slut bestämt sig för att försiktigt gå ut med till HIV-smittade oc h aidssjuka personer.

Vad är då en människa? Ja, svaret varierar beroende på när, var och till vem frågan ställs. Påven? Prästen? Moralteologen? Psykologen? Filosofen? Juristen? Embryologen? Eller antropologen – han som kan skilja på en männi­ska, Homo sapiens, och en »förmänniska«?
Men oavsett vem som tillfrågas visar det sig att svaret bygger på distinktioner, definitioner, samhälleliga accepteranden och/eller kyrkliga överenskommelser.
Kristna slavägare på 1800- talet skulle förmodligen svara på frågan på ett sätt som inte har acceptans hos någon yrkesgrupp längre. Och inte hos påven heller. Längre.

Läs mer: