»Sluttande planet« och konsekvenserna av införande av dödshjälp

Att i vissa situationer medvetet förhålla sig till frågan huruvida livsuppehållande behandling ligger i en enskild patients intresse anses sannolikt av de flesta som en viktig och nödvändig del av läkarkårens ansvar. Att beslut i sådana frågor kommer att bygga på delvis osäkra försök att förutsäga den enskilda patientens prognos och att de även riskerar att färgas av de ofullkomligheter som alltid är associerade med mänskligt beslutsfattande [1] kan upplevas som obehagligt men är en situation som samhället, sjukvården och läkarkåren fått lära sig att leva med. En situation där läkarkåren undandrar sig detta ansvar skulle sannolikt leda till än värre konsekvenser.
Resultat från bland annat experimentalpsykologisk forskning tyder på att försök från sjukvårdens och rätts­apparatens sida att identifiera och aktivt döda individer, i vars intresse detta skulle kunna anses ligga, skulle kunnas drabbas av liknande osäkerheter [2]. Påståendet att detta faktum kan ses som ett argument mot införande av så kallad aktiv dödshjälp har ibland lite föraktfullt karakteriserats som »sluttande plan-argument«.
I en artikel i Läkartidningen 7/2010 (sidorna 446-7) hävdar Niels Lynöe och Niklas Juth att vi bör »se upp, iden­tifiera, analysera och vara kritiska när vi stöter på« denna argumentationsform i dödshjälpsdebatten. De hävdar vidare att dödshjälpskritikers oro för de eventuella problem som kan vara associerade med införande av ett system för aktiv dödshjälp baseras på otillförlitliga förutsägelser av framtiden samt konstaterar att de som använder denna typ av argument har ställt sig utanför den rationella diskussionen.
De resonemang som dessa tre slutsatser vilar på har en åtminstone skenbart deduktiv karaktär, men för att logiskt hänga samman måste de antas vila inte bara på av författarna uttalade premisser utan även på underförstådda premisser enligt vilka dödshjälpskritiska läkare skiljer sig från övriga mänskligheten när det gäller sådant som tillförlitlighet, förmåga att förutsäga framtiden etc.
Till stöd för dessa outtalade antaganden refereras enkätstudier som visar att dödshjälpskritiska läkare skiljer sig från andra grupper (allmänheten respektive icke dödshjälpskritiska läkare) i sina åsikter, synsätt och känslor då det gäller frågor som rör dödshjälp. Ett problem med denna argumentation är dock att i den tolkning som görs av dessa studier i Läkartidningsartikeln används dessa skillnader både som definition av opålitlighet och som demonstration av sagda opålitlighet.
De tre outtalade premisserna i Fakta 1 kan således anses vila på resonemang kring empirisk forskning vilka är uppenbart cirkulära till sin karaktär och således av osäkert värde i en rationell diskussion.
Frågan huruvida aktiv dödshjälp bör införas i svensk sjukvård är komplicerad. I ett teoretiskt hållet filosofiskt resonemang är det lätt att förutsätta premisser som att sjukvården har tillgång till perfekta metoder för att objektivt identifiera individer som skulle ha nytta av interventionen. I verkligheten motsägs dock denna typ av antagande av såväl systematisk forskning som klinisk erfarenhet.

Naturligtvis har Lynöe och Juth rätt i att spekulationer kring vad ett införande av denna typ av ofullkomligt system skulle betyda för exempelvis allmänhetens förtroende för svensk sjukvård i viss mån blir osäkra. Samtidigt måste det rimligtvis anses vara ett ansvar för kåren såväl som för samhället att, innan denna typ av system införs, seriöst diskutera frågan huruvida detta skulle ha övervägande positiva eller negativa konsekvenser.
Enligt min uppfattning skulle den diskussionen bli fattigare om kritiska synpunkter på införandet av dödshjälp i enlighet med Lynöes och Juths argumentation automatiskt skulle ­diskvalificeras.