Våren 1710 stävade en skuta från den estniska staden Pärnu förbi Nämdö i Stockholms södra skärgård, över Ingaröfjärden och in i Erstaviken. Försommardagen var varm, så skutans kapten bestämde sig för att före ankomsten till Stockholm besöka Erstavikskrogen, där han lät sig väl smaka. Som han satt segnade skepparen emellertid plötsligt ner – död. Vid den efterföljande fartygsinspektionen fann myndigheterna en av resenärerna sjuk med bölder under armarna. Några timmar senare dog en annan av fartygets passagerare. Efter drygt en vecka avled fyra rodderskor, vilka samtliga fraktat resande från fartyget till dess ankringsplats på Stockholms ström.
Då var det juni månad men först i augusti blev myndigheterna på det klara med att det var pesten man hade att göra med, och detta trots att åtskilliga under sommaren hastigt insjuknat och dött med bölder på benen på såväl Ladugårdslandet i Sankt Olofs och Sankt Johannes församlingar. Saken uppdagades när en skräddare, Arfwed Cavat, från det beryktade glasmästarhuset på Ladugårdslandet uppsökte preses i Collegium medicum, doktor Urban Hiärne, och berättade att hans hustru låg illa sjuk »hafvandes i ljumsken en öm och stor bölda«. Den sannolikt uppskrämde skräddaren kunde vidare meddela att vid pass tio personer på samma gård hastigt dött.
Nu blev det fart på herrar doktorer, som med stadsphysicus Johan von Hoorn i spetsen ämnade att på ort och ställe ta reda på hur saker och ting låg till. Vad man genast fann var att skräddarens hustru uppenbarligen tillfrisknat, blott med några »reliquier af en försvunne bubo« i vänstra ljumsken. Skräddaren själv däremot låg till sängs med hetsig feber och »bubo af färg rödblå och så lång och bred som en hel hand eller ett godt kvarter, som sträckte sig utom ljumsken invärtes nedåt knäet«.
Dessutom kunde man konstatera att en lärpojke och hans bror, en piga och tre barn alla var döda. Två av barnen var i brist på pengar obegravda. Hos skräddarens granne bråcksnidaren var situationen nästan lika illa. Alla på gården kunde vidare förmäla att många i grannskapet sista tiden också varit böldsjuka och avlidit. Saken syntes klar. Pesten var i Stockholm och doktor Herman Grim (själv död i pesten året därpå), som hade erfarenhet av farsoten från Sydostasien, fick uppdraget att fungera som pestmedicus.
Myndigheterna utfärdade omgående bestämmelser om hur var och en kunde bidra till att begränsa farsoten. Fastighetsägarna beordrades hålla rent i och omkring sina hus, något som i vanliga fall lämnade mycket i övrigt att önska. Ägare av svin, som den lokala ordningsstadgan föreskrev skulle hållas utanför stadsmuren men som detta oaktat »allmänt löpa på gatorna«, uppmanades snarast undanskaffa desamma. Hundar och kattor avlivades utan pardon »hvar de anträffades«. Folksamlingar ökade smittrisken, varför gudstjänsterna blev färre, skolorna stängde och bröllopsfester ställdes in – allt givetvis för att hindra smittan att spridas över ännu skonade delar av staden.
Det dröjde inte heller länge förrän liktransporter av alla de slag trängdes på Stockholms gator: stora fyrspann med upp till sexton kistor i varje vagn, ett par kronans knektar släpande på en enda kista surrad med ett enkelt rep, tvenne gummor bärande på en säck ur vilken ett liks huvud stundom tittade fram – många andra transportsätt att förtiga. Viktigt var att liket, svept i sitt sänglinne, genast lades i kista och beströddes med kalk, varpå kistlocket ofördröjligen måtte spikas på. Men dödsfallen var snart så många och männen som skulle skaffa undan liken så få att kropparna i åtskilliga fall fick ligga ojordade länge, i bostadshusen ofta i över en vecka.
Även kyrkogårdarna hade svårt att klara anstormningen. På Katarina kyrkogård fick vid något tillfälle hela 170 lik stå ovan jord i åtta dagar, »kringboende plågandes med den rysligaste stank«. På det fattiga Södermalm räckte kyrkogårdarna inte till utan stora gropar måste grävas, massgravar som till slut inte täcktes med jord förrän de var fulla. Sådana s k pestkyrkogårdar anlades också på andra håll i staden. »Förnämt folk« däremot begravdes på de vanliga kyrkogårdarna, vilket föranledde en hel del protester.
Först och hårdast drabbades de fattiga på Södermalm, dvs där trångboddheten var som störst, hygienen som sämst och lopporna och lössen trivdes som bäst. Särskilt utsatta var unga, medelålders och tjänstefolk. Fastigheter med många dödsfall skulle stängas av polisbetjänterna och förses med vitt kors. Den som av okynne anbringade eller borttog dylikt kors riskerade dödsstraff. Hyresgästerna måste ha läkarintyg på att de var friska innan de åter fick vistas på stan och bära vit käpp (män) eller vitt kläde för munnen (kvinnor). För att få passera ut eller in genom stadens tullar krävdes sundhetspass utfärdat av magistraten, senare av Collegium medicum.
Männen som ombesörjde de fattigas liktransporter klädde inte sällan av de döda innan kropparna kastades i groparna; persedlar som sedan spreds över staden och vidarebefordrade smittan. De i regel gamla och orkeslösa »pestgubbarna« förmådde snart inte utföra sitt värv i den takt som utvecklingen krävde, varför särskilda pestvagnar måste anskaffas. Vagnarna, vars ankomst annonserades av två tukthuskonor som gick bredvid ekipaget och ringde i klockor, gick sin rond varje morgon mellan klockan sju och åtta.
I yrkeslivet drabbades skomakare och åkare värst. Bland dessa dog nästan hälften. Kvinnor i fruktsam ålder var en annan utsatt grupp. Fattighuset på Skeppsholmen blev snabbt en farlig smitthärd. När maten där så småningom tog slut, måste myndigheterna köra dessa stackare, många nästan nakna och fulla med löss och orenlighet, ut på stan för att tigga. Vad detta innebar för smittspridningen är lätt att inse.
För Stockholms del härjade pestepidemin – den största katastrof som någonsin drabbat staden – som värst sista veckan i oktober 1710 och ebbade därefter sakta ut. I mitten av februari följande år kunde huvudstadens isolering hävas och frampå vårkanten katastrofen summeras: på sex månader minst 22 000 döda (mot normalt 2 200 per år) av en befolkning på cirka 55 000 – fyrtio procent, en mortalitet väl jämförbar med digerdödens.
Redan några dagar efter de första pestfallen i Stockholm hade farsoten visat sig i Roslagen och Mälardalens städer och socknar. Smittan spreds med landsvägarnas spannmålsforor och råttorna de hyste. Liksom under digerdöden skulle Uppland så småningom bli ett av de svårast drabbade landskapen. Enköping, Sigtuna och Öregrund kunde snart inte längre leverera båtsmän till kriget, medan Uppsala isolerades, bevakat av militär. Vid Uppsala universitet inställdes undervisningen hösten 1710. Först på nyåret 1712 blev Uppsala län friskförklarat, dock med undantag av staden Enköping som fortfarande rapporterade nya fall.
Alla som kunde flydde från de extremt farliga miljöer som Stockholm och Uppsala dessa dagar utgjorde. Man for västerut till Bergslagen, där svavel- och roströken från de talrika gruvorna och hyttorna sedan digerdödens dagar hade rykte om sig att skydda mot pest. Folk i allmänhet hamnade lite varstans, medan rikets ledning hade bestämda mål: hovet till Sala, rådet till Arboga, Svea hovrätt till Västerås och Bergskollegium till Falun. Därför rådde särskilt stränga bestämmelser för dessa städer. I trakten av Sala fick exempelvis ingen hysa en främling närmare staden än tre mil.
Liksom Uppland fick Södermanland sina första pestfall redan i augusti 1710. Hårt drabbade städer var Trosa och Tälje (nuvarande Södertälje), där enligt samtida uppgifter »hela borgerskapet utdött«. Självklart ledde en sådan förödelse till att många redan i unga år blev änkor och änklingar. I Trosa slog sig dessa kvinnor och män helt enkelt ihop utan särskilda formaliteter, vilket upprörde stadens kyrkoherde. Även på andra håll var parbildningen ett hett ämne. I Stockholm löste man problemet, åtminstone delvis, genom att göra giftermål lagligt redan en till tre månader efter respektive makes/makas frånfälle, utan iakttagande av sorgeår.
Stiftsstaden Strängnäs ansattes också svårt, medan residensstaden Nyköping tycks ha klarat sig. Troligen var det landshövding Hans Clercks resoluta handlande som den gången räddade Nyköpingsborna. Denne anbefallde nämligen fyra veckors karantän för den som besökt pestsmittad ort. Inga döda fick fraktas till kyrkogården utan skulle tills vidare »föras avsides«. För folk på den omgivande landsbygden gällde att liket måtte nedgrävas utanför den aktuella tomten. Begravningsfester, gästabud, gravöl och liknande förbjöds liksom sockengång.
Eftersom vattenvägarna då långt mer än nu uttnyttjades för transporter, inte minst trupptransporter, smittades städer och större orter utefter östkusten redan under den tidiga hösten 1710. Till dessa hörde Norrköping, där vid jultid ett fyrtiotal personer dog varje dag. Sedan epidemin under senhösten 1711 äntligen ebbat ut kunde Norrköpingsborna summera 2 500 döda, halva stadens befolkning.
På sin väg vidare söderut kom pesten i september 1710 till Kalmar. Transportör var ett kronoskepp med värvade soldater från Stockholm. Besättningen inkvarterades i privata, ofta fattiga, hem där värdfolket behövde tjäna en extra slant. Den fjärde september dog två skeppare. Deras starkt smittförande sängkläder hamnade därefter i en slagbänk utnyttjad av tre flickor som sovplats. Flickorna dog, liksom hemmets övriga medlemmar, varefter bohaget skiftades. Arvingarna startade därmed en kedjereaktion med vittgående följder för hela Småland.
Öland hemsöktes av en ovanligt virulent bakterie, med påföljd att lik sågs lite varstans på vägarna, i skogen och på övergivna lastfordon.
Till Gotland kom pesten med hemvändande båtsmän i januari 1711. Förutom Visby drabbades öns södra delar särskilt hårt. För Gotland som helhet var läget bekymmersamt inte minst därför att ön saknade såväl läkare som fältskär. Apotekare fanns, men också han avled i farsoten.
Samtidigt som pesten nådde Gotland debuterade den i staden Jönköping, där läget enligt samtida vittnen snabbt blev »ömkeligt och eländigt«. Farsoten for fram med en ohygglig effektivitet, vilket underlättades av att folk inte tycktes bry sig särskilt, en attityd som fick landshövdingen att karakterisera Jönköpingsborna som »okunniga och slöa« samt stadens borgmästare och råd som »slappa«. För många slog rädslan över i aggressivitet, meddelade provinsialläkaren: »Folket är till den grad argt att man söker med flit smitta ner hvarandra och förtryter att somliga går fria!«
Från Jönköping vandrade pesten söderut till Kronobergs län. Vid klockstapeln intill Elmeboda sockens gamla kyrkoruin står en stor sten med inskrift: »A:o 1711 peste interierunt multi in hac ecclesia« – »År 1711 dog många i pesten i denna församling«. I socknens dödsbok finns mycket riktigt en lucka från oktober 1710 till januari 1712, antagligen därför att så många dog i pesten att de inte hann bli anmälda till begravning. I stället begrovs de på hemorten »pastore inscio«, som termen lyder, alltså prästen ovetande.
Våren 1711 var det Skånes tur. Inledningsvis hemsöktes trakterna söder om Kullen, där danskarna under det pågående kriget strax innan gjort strandhugg i närheten av Domstens fiskeläge. Först i juni 1712 nådde farsoten Malmö men då sannolikt via Köpenhamn, där farsoten vid det laget krävt omkring 20 000 dödsoffer. Från området runt de s k grynbodarna vid Söderport spreds smittan över hela staden och dödade hälften av invånarna. Lika bekymmersamt var läget i närliggande Lund, där folk stupade på gatorna, obegravda lik låg lite överallt och studenterna flydde från stadens universitet.
Redan i oktober 1710 utfärdade landskapets generalguvernör, fältmarskalk Magnus Stenbock, detaljerade föreskrifter om hur pesten skulle motas: vakthållning kring smittade hus och byar, sträng behandling av vanliga smittspridare som tiggare och lösdrivare, för militärens del ständigt byte av kvarter. Skåne blev trots alla mått och steg den, jämte Stockholm, värst drabbade provinsen i hela landet, till stor del beroende på mobiliseringen under det stora nordiska kriget.
Liknande förödelse anställde pesten i grannlandskapet Blekinge, som förlorade nära hälften av sin befolkning, till största delen under året 1711. Men redan senhösten 1710 anlände farsoten till Karlshamn och den där förlagda örlogsflottan, vars trånga logement och dåliga hygieniska förhållanden erbjöd en utmärkt miljö för pestmikroben. I denna stad, som på så många andra håll, försökte man hålla skräcken på avstånd genom ett sorglöst leverne, varför friska och sjuka sågs »löpa hvar om andra, dricka graföl inne hos de döda, så länge lifvet dem sitter«.
För södra Sveriges del var det bara Bohuslän, Dalsland och Värmland som undkom helt. Norrland, med sina stora avstånd och sitt kalla klimat, slapp också den här gången till stor del undan förödelsen. Sjötrafiken mellan Stockholm och de norrländska städerna var visserligen livlig och pesten nådde redan under hösten 1710 såväl Söderhamn och Hudiksvall som Härnösand, Sundsvall och Umeå, men lyckades på grund av de stränga karantänsbestämmelserna aldrig få fäste.
Att utbrottet 1710–1713 blev så våldsamt berodde bl a på en långsamt fortskridande minskning av antalet pestepidemier under senare delen av 1600-talet. När den relativt goda immunitet som återkommande epidemier ger försämras och en ytterst virulent bakterie plötsligt dyker upp kan resultatet, som i det här fallet, bli förödande. Att pestattackerna blivit färre hade till stor del med människors förbättrade levnadsförhållanden att göra.
Vad bostäderna beträffar blev bruket av fönsterglas allt vanligare. Tidigare, när människor bodde i mörka och dåligt uppvärmda hus, var den egna kroppen och bädden de viktigaste värmekällorna, dit frusna loppor och löss också sökte sig, kunde föröka sig och sprida farsoten. En besvärande virkesbrist ledde till att allt fler hus byggdes av sten, vilket försvårade för de pestsmittade svartråttorna att ta sig in – samtidigt som husen försågs med tegel på taken i stället för det mer råttvänliga gräset eller torven. Avståndet mellan människan och den pestbärande loppan blev följaktligen större än tidigare.
Andra åtgärder som verkade i samma positiva riktning var att det mot 1600-talets slut blev vanligare än förr att människor tvättade hela kroppen med tvål och vatten och bytte kläder för natten. Dessutom trängdes allt oftare den lilla viga och »sociala« svarta råttan undan av den stora, tröga och skygga bruna råttan. En ännu ofullständigt utforskad möjlighet är att pestbakterien, Yersinia pestis, muterat och generellt sett blivit mindre farlig för människor.
PESTEN KOM SMYGANDE. På försommaren dog en skeppare på en Stockholmskrog, sedan några resenärer. I juni månad dog fyra rodderskor med bölder under armarna. Först i augusti insåg myndigheterna att det var pesten som härjade.
(uppdaterad 2021-02-12)
