Lars Englunds rapport [1] är så otydlig, inte minst centrala termers definitioner, att studierna inte går att bedöma. Sammantaget med andra brister [2] ger den därför ingen vetenskaplig information [3] om läkares sjukskrivningsmönster. Lars Englund ser inte så allvarligt på metodologin som jag, men han klargjorde i sin första replik att rapporten bara ger ett »visst« vetenskapligt stöd för att läkare »i vissa avseenden« sjukskrivit mot bättre vetande [4]. Rimligen delar vi då omdömet att DN-ledarnas [5] påstående att Englund visat att nästan hela läkarkåren sjukskrev efter patienternas önskemål, snarare än efter självständiga bedömningar, är grundlöst. Min artikels [6] fokus var dock inte metodologi. Det var i stället att inflytelserika opinionsbildare felaktigt utnyttjar vetenskap till att ge eftersträvade socialpolitiska förändringar sken av neutral rationalitet. Lars Englunds och andras studier blev då viktiga som argument för en stelbent sjukförsäkring.

Detta (falskt) förvetenskapligande sätt att argumentera är farligt. Det döljer de värderingar som är socialförsäkringarnas berättigande, såväl som deras utgångspunkt: var går gränsen för vårt ansvar för olycksdrabbade människor? Det har förhindrat diskussioner om arbete, hälsa och sjukdom som går utanför de gränser som »förvetenskapligandet« stakat ut. Det har bidragit till att Björn Johnsons framtidsprognos för sjukförsäkringen kan vara riktig: »Jag tror tyvärr att vi har förstört sjukförsäkringen. I dag har vi hårda krav, men de förenas inte med positiva verktyg för att hjälpa människor tillbaka till arbetslivet« [7].

Läs även
»Efterfrågan« på sjukskrivning kan vara en förklaring