Efter att ha lämnat kliniskt arbete för några år sedan har jag regelbundet återgått i tjänst för att hålla kontakt med vårdens verklighet IRL, som man numera säger. Så gjorde jag även i år. Under en bakjoursnatt blev jag inkallad för att operera en kvinna med ett akut buktillstånd. Operationsfyndet överensstämde inte helt med det jag förväntat mig utifrån den akuta DT-undersökningen. Jag uppfattade att jag hade ett val mellan två taktiskt olika angreppssätt och hade svårt att välja mellan dessa.
Trots att klockan var två på natten valde jag att använda mig av en livlina och ringde upp den kollega som var ansvarig för det specialområde, till vilket patienten hörde. Efter att ha vaknat till och lyssnat på min beskrivning gav han mig råd om hur jag skulle förfara. Jag fann rådet gott och började genast följa det.
Efter att ha hållit på en stund öppnades plötsligt dörren till operationssalen och kollegan steg in med orden: »När man ger råd så där per telefon kan det bli fel, så jag tyckte jag skulle titta in för att se att jag fattat situationen rätt.« Jag bad honom tvätta sig, och tillsammans genomförde vi ingreppet enligt planen.
Efteråt kände jag glädje över att vi gjort det absolut bästa för patienten tillsammans i ett prestigelöst samarbete.
Ett av de stora glädjeämnena i vårdarbete är det kollegiala samarbetet, att vi ställer upp för varandra eller egentligen för patienten. Så glöm inte: utnyttja livlinorna, antalet är näst intill obegränsat. Den vänlige kollegans namn? Peter Månsson, ett föredöme!