Det finns ord som man gärna säger några gånger extra eftersom de kittlar lite i gommen. Titulatur är ett av dem. Bakom ordet ryms dock en av de sista bastionerna som gäller synen på patienten som patient eller som »axeln på trean«. Utan att vi tänker på det smyger sig det omedvetna in och färgar vad som kommer ut ur våra munnar.
Mina funderingar började redan under utbildningen (vi talar om 1980-talet) då en välmenande kollega med titeln på rockslaget förevisade en reumatiker för oss kandidater. Paradoxen infann sig omedelbart i mitt huvud, att en frisk titel förevisade en sjuk titel. Det var (och är) comme-il-faut titulaturistiskt att vara leg läk och doc, men även diabetiker, reumatiker, astmatiker och liknande.

Handen på hjärtat, kan man vara en sjukdom? Vilka dia­gnoser är i sådana fall tillräckligt märkvärdiga för att kvalificera sig såsom titel? Hur stigmatiserad måste man vara för att erhålla, eller ur patientens synvinkel acceptera, titulaturen? Varför inte anamma tankesättet helhjärtat?
Vi satsar på en ny titulaturrevolution: underläkaren behandlar hjärtsviktaren, transportören skjutsar fraktören eller frakturinnan till operation, infarktrisen får trombolys etc. Nej, man har en sjukdom. Har det gått så långt att man accepterat att vara sjukdomen, då är det illa. Mycket, mycket illa.

Om vi som ännu inte erhållit en sjukdomstitel försöker undvika att falla i titulaturfällan tror jag att vi tankemässigt flyttar fram positionerna och betraktar patienten ur ett lite friskare perspektiv.