Talaren började med att berätta hur han och den nydisputerade träffades. Han talar lugnt och skickligt, och när han kort in i talet säger att han efter det första mötet tyckte att doktoranden var pretentiös slutar jag tugga på min moussaka och väntar på den retoriska vändningen. Det är en kall sommarkväll, regnet öser ned och den grekiska kolgrillsbaren där disputationsfesten hålls känns långt borta från Grekland.
Titeln på avhandlingen är »Greek interjections«, och den som tidigare har saknat en systematisering av »ack«, »ve«, »krasch«, »bang« och hundratals andra små utropsord kan nu sova tryggt, för nu finns den. Sannolikt har Lars Nordgren, som skrivit avhandlingen, mer än en gång fått svara på frågan: vari ligger nyttan? Jag vet att det är minst en gång eftersom jag själv något ofint ställt just den frågan.
Den mänskliga kunskapsstacken byggs upp barr för barr, och vad som visar sig nyttigt – eller onyttigt – ser man ofta inte förrän långt, långt senare. Nu har världen fått en man som inte bara är skolad i klassiska språk och litteratur utan undervisar i det med både glädje och ambition. Och det måste vara nyttigt.
Men tillbaka till det där talet, där vi började – för talaren backar inte utan håller ett mycket fint hyllningstal till den nyblivne doktorn och återkommer med pretentionsspåret. Tolkningen är att Lars tycker att hans forskning är viktig och därmed värd att tas på allvar. Och det krävs ett stort mod att i mellanmjölkens land ställa sig upp och till en främmande människa säga att det jag gör är viktigt. Den som tvivlar utmanar jag att försöka vid nästa fikarast. Vad som är viktigt varierar naturligtvis från person till person och från situation till situation. Och i tid och rum. Få skulle nog ge sig på att argumentera mot att sjukvård är viktigt; i alla fall har jag aldrig hört någon göra det.
Jag hör däremot allt som oftast kollegor uttrycka att de känner en meningslöshet inför sitt arbete: att de i bästa fall »sandar i livets nerförsbacke«, som en invärtesmedicinare beskrev sin specialitet. Är det den administrativa bördan? Den upplevda otillräckligheten eller kanske känslan av att vara en liten kugge i ett stort maskineri? Vi borde tala mer om nyttan av det vi gör som läkare, vara kritiska när det är lämpligt, fast inte missa tillfällena i vardagen att känna allvarets tyngd och kanske inte fly undan just de stora orden. Oavsett om det är i journaler, i fikarum eller i mötena med patienter. För det är svårt att överskatta enstaka ords betydelse. Och att ge saker dess rätta namn är en början.
Vi använder ofta pretentiös som synonym till förmäten eller överdrivet fordrande, men att vara pretentiös är också att vara mycket anspråksfull och ställa höga krav. Sannolikt såväl på sig själv som på sin omgivning. Det är kanske inte alltid alltigenom sympatiskt, men inte en dålig egenskap för den som vill forska. Eller för den delen behandla patienter. Ambitio virtus est.
