När jag gjorde AT på Serafimerlasarettet 1977 fanns fortfarande salar som rymde 10–12 sängar. Sjukhuset ifråga var då 200 år gammalt och medicinklinikens hus hade kanske 100 år på nacken. Fördelen med stora salar var utrymmesminimering och att vårdpersonalen hade god uppsikt över patienterna (samt kanske att patienterna kunde hjälpa till att ha uppsikt över varandra).
Frågan är om standardskillnaden för patienterna är så stor mot dagens tämligen allmänt förekommande salar med 3–5 sängar. Uppenbara bekymmer med salar för flera patienter förutom allmänna störningsfaktorer, inte minst nattetid, är ju dessutom bristen på sekretess och ökad smittorisk.
Folkpartiet drev för ett antal år sedan ett krav på enkelrum på långvården, men inte särskilt mycket har hänt. Jo – när nya Karolinska nu byggs blir det med enbart enkelrum. Nybyggnationer även i övrigt har gjorts med enkelrum, till exempel i Borås, Umeå och Västerås.
Men alla sjukhus som redan är byggda och kommer att användas många år till? Är det rimligt att man, om man önskar, inte ska kunna få vårdas på enkelrum? Privat har de flesta svenskar ett boendeutrymme som skiljer sig vida från det som erbjuds på sjukhuset. Jag menar inte att man ska ha »hemmastandard« på sjukhuset, men fördelarna med enkelrumsvård är uppenbara. Vården kan ske avskilt och med integritet för patienten. Anhöriga kan övernatta, och behovet av att flytta patienter mellan salar försvinner.
Det finns forskning som pekar på att vårdtiderna blir kortare, och pågående projekt utreder andra effekter av enkelrumsvård.
För min del får enkelrumsvård gärna bli en prioriterad fråga!
