I tidskriften Sjukhusläkaren nr 3/2013 kan man i artikeln »Brist på vårdplatser tog deras liv« läsa om »åtta dödsfall på Skånes universitetssjukhus (SUS) under åren 2011–2013, där sjukhuset erkänt att bristen på vårdplatser varit den direkt avgörande eller bidragande orsaken till att patienten avled« [1]. Bland dödsfallen fanns en nyfödd pojke med hjärtfel, och en tvåårig pojke smittad med vattkoppor. 

Trots att SUS vidtagit åtgärder för att liknande händelser inte ska inträffa igen konstaterade Socialstyrelsen den 19 februari i år att »antalet överbeläggningar och utlokaliserade patienter under 2012 varit väsentligen oförändrat på SUS, i Kristianstad och Helsingborg, trots tidigare redovisade vidtagna åtgärder« [1]. Man kan utifrån ovanstående redovisning fråga sig hur ser det ut på sjukhusen i resten av vårt land.

Sverige ligger sedan flera år tillbaka i bottenskiktet bland OECD-länderna beträffande antalet vårdplatser per tusen invånare. 2012 nåddes en ny bottennotering med 2,6 vårdplatser per 1 000 invånare. 2012 var antalet vårdplatser 24 927, en minskning med 595 sedan 2011 [2].

Nationella vårdvalssamordnaren på Socialdepartementet Roger Molin skrev på DN debatt den 7 april i år under rubriken »Färre vårdplatser är inte detsamma som sämre vård« följande: »Antalet vårdplatser i länder med utvecklade sjukvårdssystem avspeglar i själva verket förmågan att introducera nya behandlingsmetoder och nya läkemedel« [3]. Det är sant att en del patienter som tidigare måste läggas in för exempelvis operation av ljumskbråck i dag oftast kan opereras i dagkirurgi. Detta är dock en utveckling som skett även i andra länder och förklarar på intet vis varför Sverige har så få vårdplatser i relation till andra jämförbara länder.  

Våra politiker har sedan många år varit väl medvetna om den skriande bristen på vårdplatser – en brist som blivit värre och värre och som alltså lett till att patienter dör i onödan. Det är för mig ofattbart hur detta har kunnat fortgå i vårt s k välfärdsland. 

I sammanhanget talas om patientsäkerheten och arbetsmiljön på sjukhus. Beträffande patientsäkerheten är det säkerheten på sjukhus som undersöks – om den kan upprätthållas när patienter får ligga i korridorer eller vårdas på andra avdelningar än där de egentligen hör hemma. Vem undersöker patientsäkerheten för de patienter som på grund av vårdplatsbristen måste vistas i sina hem? Att åka till akutmottagningen gång på gång eller att bli intagen och därefter bli utskriven igen efter alltför kort vårdtid innebär också en stor påfrestning och otrygghet, speciellt för äldre patienter. 

Arbetsmiljön påverkas också i hög grad av bristen på vårdplatser. Det finns en nära koppling mellan överbeläggningar, patientsäkerhet och arbetsmiljö. Under peroden 2000–2012 har 20 sjukhus i vårt land någon gång av Arbetsmiljöverket dömts att betala vite för dålig arbetsmiljö; tre sjukhus står i en klass för sig och har dömts att betala viten ett flertal gånger. Detta på grund av risker kopplade till överbeläggningar [4]. 

Hälso- och sjukvårdslandstingsrådet i Stockholms läns landsting Filippa Reinfeldt och arbetsmarknads- och företagarborgarrådet i Stockholms stad Ulla Hamilton skriver på SvD Brännpunkt den 15 juli i år under rubriken »Vi behöver fler sjuksköterskor« att det finns »för få sjuksköterskor i Stockholmsregionen i dag, vilket gör att vårdplatser hålls stängda och sjuksköterskor får en stressig arbetsmiljö« [5]. De föreslår därför att sjuksköterskeutbildningen i Stockholm utökas med 400 utbildningsplatser på fyra år, vilket sannolikt är viktigt, men det löser inte dagens situation. Vi måste i första hand få tillbaka i tjänst de i vårt land färdigutbildade sjuksköterskor som nu på grund av oacceptabla arbetsförhållanden och dåliga löner har åkt till exempelvis Norge för att där arbeta i sitt yrke eller som helt sonika övergett sjuksköterskeyrket och tagit andra typer av jobb.  

Under senare år har alltså ett stort antal sjukhus i Sverige dömts att betala vite för dålig arbetsmiljö utan att grundproblemet – för få vårdplatser – har åtgärdats. Ansvaret att ta itu med det senare vilar ytterst på socialminister Göran Hägglund och regeringen. 

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.