I en ledare i Läkartidningen för några år sedan skrev förbundets ordförande att det uppnåtts framgångar i EU-samarbetet så att det skulle bli lättare för läkare i ett EU-land att få auktorisation i ett annat land [1]. Detta lät bra eftersom jag vid pensioneringen tänkte flytta till Frankrike och tänkte att det skulle gå lätt att få en fransk legitimation för att eventuellt jobba lite. Att det inte är så lätt att få godkännande trots överenskommelser vill jag här beskriva.

Licens i Frankrike ges av »Ordre National des Médecins«, som finns i varje departement. Den, liksom motsvarande centrala instans, tillskrevs med begäran om information. Inget svar erhölls. Ytterligare en instans kontaktades via ambassaden. Inget svar. Jag besökte då en kollega i grannbyn som var intresserad av mina tjänster som kirurgkonsult. Han skaffade ansökningshandlingar från Toulon så att ansökningsprocessen kunde påbörjas.

Ansökningsformuläret skulle åtföljas av kopior på födelsebevis, med lic-examen, intyg om fullgjord AT, kopia på läkarlegitimation och specialistbevis samt ett intyg från Socialstyrelsen: »Certificate of current professional status«. Inget intyg fick vara äldre än 3 månader, och allt skulle vara översatt till frans­ka av godkänd översättare och legaliserat av franska ambassaden.
Handlingarna avsändes i augusti 2005 i ett rekommenderat brev.
Efter 5 månader ringde jag till kontoret och frågade om de fått mina papper. Då erhöll jag en inbjudan till intervju i Toulon. Där förhördes jag om min avsikt att arbeta i Frankrike och vad jag kunde tänkas göra. Man påpekade att jag ju fyllt 60 och därför borde sluta arbeta och vara pensionär. Eftersom jag ändå ville ha den franska legitimationen lovade man se på saken. Det var ett moment som saknades: jag hade inte avlagt läkarexamen. Då jag meddelade att den infördes flera år efter det att jag fick min svenska legitimation och att jag varit yrkes- verksam i åtskilliga år meddelade man mig att jag måste inhämta intyg på detta från någon.
Socialstyrelsen skrev detta intyg och ytterligare ett intyg att min specialistbehörighet var godkänd enligt EU-överenskommelse. Socialstyrelsen skrev dessa intyg på engelska, eftersom man sade att det är ett godkänt EU-språk som ska duga även i Frankrike. Men icke, allt ska vara översatt till franska! Nya intyg som översattes anskaffades.

Frågan om läkarexamen sändes till Conseil National i ­Paris. När jag inte fått svar på 5 månader ringde jag för att efterhöra vad som hänt. Då fick jag snart till svar att man accepterade min utbildning, och jag blev kallad till en »Médecin Inspecteur« vid DDASS (Direction Départementale des Affaires Sani­taires et Sociales) i Toulon, som skulle pröva mina kunskaper i franska. Detta skedde vid en tillställning som tog mindre än 5 minuter, varefter inspektören vidimerade att jag behärskade franska tillräckligt.
Efter detta fick jag en ny kallelse till samtal med tjänstemän i »Ordre National« i Toulon, där man återigen frågade om det inte vore lämpligt att jag avslutade min yrkeskarriär och började njuta av livet som pensionär. Men eftersom jag fortfarande ville kunna jobba godkände man mig och hälsade mig välkommen som »Confrère«, och jag blev inskriven i le Tableau i januari 2007. Då hade det gått över 1,5 år sedan jag sände in ansökningshandlingarna!

Jag hade nu min franska auktorisation och rätt att arbeta. En mottagning fanns att hyra hos kollegan med allmänpraktik. Men, som kirurg måste man ha tillgång till operationsmöjlighet. Jag skrev till ett par privatkliniker i närheten för att höra om det fanns plats för mig några timmar varannan vecka.
Eftersom jag inte fick svar på mina förfrågningar åkte jag och besökte direktören för det ena sjukhuset. Jag blev vänligt bemött, och han hittade mitt brev väl instoppat i en pärm. Men det fanns ingen plats för mig.

Det har således inte blivit någon läkarverksamhet för mig i Frankrike, utan jag njuter i stället av ledighet med trädgårds- och poolskötsel. Jag har fått arbeta ett par veckor några gånger i ett nordiskt grannland. Då får jag lite utlopp för mina kirurgiska kunskaper: utföra kirurgi, undervisa unga läkare och assistera dem i såret. Dessutom slipper jag administrera och tänka på att leda verksamhet och skaffa vikarier och gå på administrativa möten.
Men, jag har den franska legitimationen!

Vad ska man tänka på vid ansökan [2]? Ett personligt besök på det lokala kontoret för »Ordre National« rekommenderas för att klargöra avsikten med ansökan. Det är bra att ha kontakt med någon kollega som kan hjälpa till med ansökningen. Det tar tid. Trots att det enligt överenskommelserna ska meddelas beslut inom 3 månader efter ansökans inlämnande tar det i Frankrike närmare 1,5 år fortfarande i dag! Dessutom kräver man språkprov, vilket är mot föreskriften i EU-överenskommelsen [3]