För att forskningen ska få ett praktiskt värde måste dess resultat kommuniceras och implementeras. Många forskare anser inte att nyttiggörande tillhör de primära uppgifterna. Det är förståeligt med tanke på att praktisk implementering tar tid och kraft och kräver annan specifik kompetens. Dessutom baseras forskningens meriteringssystem till största del på andra kriterier än huruvida en upptäckt omsätts i praktiken i sjukvården. Detta tillsammans med det faktum att många evidensbaserade metoder generellt upptas långsamt i rutinsjukvård och att andra tvivelaktiga metoder fortsätter att användas är till förfång för patienter och kan skada tilltron till forskningens betydelse.
Jag tror därför att det krävs förändring både av meriteringssystemen för forskare och av de mekanismer som leder till att nya, vetenskapsbaserade metoder i högre grad används. Exempel på sådana är medverkan i arbetsgrupper för utveckling av riktlinjer, författande av systematiska översiktsartiklar, patentansökningar och samverkan med universitetens innovationsenheter och externa företag.
Det är dock inte bara forskare som skulle kunna göra mer. Landstingen och de sjukvårdsansvariga statliga myndigheterna måste bli mer aktiva. Sjukvården måste åta sig den oundgängliga rollen som en central innovationsaktör. Detta kan ske med en ökad öppenhet och ökat intresse för forskning. Den biomedicinska industrin signalerar att det är onödigt komplicerat att samverka med sjukvården vad gäller innovation i tidig fas. Det gör att dessa företag väljer att växa i utlandet.
Vad gäller myndigheternas ansvar vore det troligen bra om de kvalitetskrav som används blir tydligare. Ett intressant exempel är Storbritanniens National Institute for Clinical Excellence (NICE), som har en stark nationell roll vad gäller riktlinjer, kvalitetsindikatorer och nationella databaser.
