Egenreferat. Multipel skleros (MS) är en kronisk inflammatorisk sjukdom i centrala nervsystemet. Ett ökande antal bromsläkemedel med olika verkningsmekanismer, effektivitet och biverkningsprofil finns tillgängliga. Samtidigt är sjukdomen heterogen. Sjukdomsförloppen varierar och svaren på behandling är olika. Det vore önskvärt med biomarkörer som kan förutsäga sjukdomsaktivitet och svar på bromsmediciner för att kunna individualisera behandlingen.

Tidigare studier av genuttryck vid MS har visat dålig samstämmighet, och kunskapen har inte lett fram till användbara biomarkörer. Vår hypotes var att avvikelser vid MS skulle framträda tydligare vid aktivering av celler, något som inte tidigare har undersökts.

I en nyligen publicerad studie utgick vi från CD4-positiva T-hjälparceller (Th-celler) som i stora genetiska associationsstudier har visat sig vara centrala för utvecklingen av MS. Syftet var att kartlägga genuttryck på RNA-nivå (transkriptomet) i Th-celler för att avslöja gener involverade i sjukdomsutvecklingen och därmed möjliga biomarkörer. Vi använde en in vitro–modell där Th-celler stimulerades via T-cellsreceptorn (inklusive ko-stimulering) för att efterlikna in vivo–aktivering av autoimmuna celler. Genom att studera skillnader i genuttryck vid aktivering av Th-celler mellan MS-patienter (n = 14) och kontroller (n = 14), och med hjälp av systembiologiska metoder, kunde vi identifiera avvikande genreglering vid MS. Generna uppvisade täta interaktioner på proteinnivå samt hade hög relevans för MS då de överlappade med kända riskgener för MS.

En utvald uppsättning av genprodukter (osteopontin, CCL2, CXCL1 och CXCL10) sågs i likvor hos en ny kohort patienter med tidigt stadium av MS (n = 41), och nivåerna av dessa kunde förutsäga sjukdomsaktivitet efter två år (area under kurvan [AUC] 0,84; P = 0,00096). Vidare kunde svar på behandling med natalizumab, en av de mest effektiva bromsmedicinerna, förutsägas i ytterligare en MS-kohort (n = 15; AUC 0,89; P = 0,012).

Denna uppsättning proteiner utgör en potentiellt kliniskt användbar biomarkör för individualiserad behandling av MS. Fynden bör dock utvärderas i en större, oberoende kohort. Principen som använts för att bedöma ett dynamiskt förlopp vid aktivering bör kunna tillämpas vid andra sjukdomar i liknande syfte.