Barn med högt BMI har högre risk att få en negativ kardiovaskulär profil i ton­åren. Men det hjälper att gå ner i vikt före 15–16 års ålder. Det visar en prospektiv kohortstudie i BMJ.

Få prospektiva studier har kvantifierat kardiovaskulära riskfaktorer i relation till fetma i barndomen. En brittisk forskargrupp undersökte därför korrelationen mellan BMI och andra mått på fetma hos barn samt vilka konsekvenser övervikt medför på riskprofilen i tonåren. Man undersökte 5 235 barn i åldern 9–12 år och återigen när de fyllt 15–16 år. BMI, midjeomfång och fettmassa (mätt med dual energy x ray absorpti­ometry, DEXA) registrerades vid båda tillfällen. Även blodtryck och blodparametrar mättes. Runt 19 procent av barnen var överviktiga, och 5 procent feta, vid 9–12 års ålder.

Att ha en standardavvikelse hög­re BMI i åldern 9–12 år kunde kopplas till i stort sett alla kardiovaskulära riskfaktorer (högt systoliskt blodtryck, högt LDL, lågt HDL, höga triglycerider) vid 15–16 års ålder. Detta gällde för både flickor och pojkar, men pojkar hade dessutom högre risk för högt fasteglukos (oddskvot 1,18; 95 procents konfidensintervall 1,03–1,36).
BMI, midjeomfång och fettmassa var alla starkt korrelerade med varandra (r = 0,89–0,94), och de två senare förbättrade inte riskprediktionen med enbart BMI. Tonårsflickor som gått ner till normal vikt efter att ha varit överviktiga som barn hade en likartad riskprofil som de flickor som varit normalviktiga vid båda tillfällen. Pojkar som hade gått ner i vikt hade dock fortfarande lite sämre riskprofil än de pojkar som varit normalviktiga hela tiden.

BMI ensamt ter sig alltså som ett bra mått på barns framtida risk för negativ hjärt–kärlprofil, och man betonar starkt betydelsen av att försöka minska barnfetman i befolkningen.