Smittskyddsinstitutet har fått i regeringsuppdrag att utvärdera patientsäkerhetssatsningen vad gäller antibiotikaförskrivning. För att nå målet 250 recept per 1 000 invånare och år krävs ökad följsamhet till rekommendationer. Fortfarande ses dock stora regionala skillnader som saknar medicinsk grund.

I regeringens patientsäkerhetssatsning som lanserades den 16 december 2010 har arbetet för en rationell antibiotikaanvändning hög prioritet. Under 2011 har prestationsbaserade stimulanspengar på totalt 100 miljoner kronor avsatts för detta område. Patientsäkerhetssatsningen bygger på ett avtal mellan staten och Sveriges Kommuner och landsting (SKL) och pågår till 2014.

Stimulansmedlen syftar till en ökad följsamhet till behandlingsrekommendationer. Som en konsekvens av det arbetet ska den totala antibiotikaförskrivningen i öppenvården (primärvård och övrig öppen specialistvård) närma sig ett nationellt satt mål på 250 antibiotikarecept per 1 000 invånare och år. Ett mål som är ämnat att nås fullt ut 2014. Det är viktigt att understryka att målet måste tillämpas på tillräckligt stort patientunderlag, och det är därför endast applicerbart på landstingsnivå och inte på en enskild vårdenhet eller vårdcentral.
Stramagrupperna (Strategigrupp för rationell antibiotikaanvändning och minskad antibiotikaresistens) har en central roll i arbetet för en ökad kvalitet i antibiotika­användningen inom såväl ­öppen- som slutenvård. De är också prioriterade i regeringens patientsäkerhetssatsning. Ett grundkrav för att få stimulanspengar 2011 är att vårdgivarna senast den 30 september 2011 inrättat en lokal Stramagrupp med ett tydligt uppdrag och erforderlig finansiering. Gruppen ska inneha kompetens inom åtminstone infektionsmedicin, klinisk mikrobiologi, primärvård, smittskydd, vårdhygien och farmaci. Utöver detta är det önskvärt att kompetens inom barn- och ÖNH-specialiteterna samt för information/kommunikation finns tillgänglig för gruppen.
I det av regeringen definierade Stramaarbetet ingår att ta fram, analysera och föra ut kunskap om antibiotikaförskrivning och resistensläge på lokal och regional nivå för att nå en förbättrad antibiotikaanvändning i öppen- och slutenvård. Redan i dag finns Stramagrupper i de flesta landsting som arbetar med dessa frågor, ofta i samarbete med läkemedelskommittéer, vårdhygien och laboratorier. Alla har dock inte finansiering och ett tydligt uppdrag.

Regeringens långsiktiga nationella mål för öppenvården har satts till 250 antibiotikarecept per 1 000 invånare och år och utgår från det mål som tidigare nationella Strama (numera Stramarådet vid Smittskyddsinstitutet) lanserade i samband med Europeiska antibiotikadagen den 18 november 2009.
Underlaget till 250-målet baseras på en noggrann analys av registrerade diagnoskopplade besök för luftvägsinfektioner i primärvården i Kalmar län [1]. Analysen har skett utifrån nationella behandlingsrekommendationer som Läkemedelsverket tagit fram tillsammans med Strama.
Målet baseras således endast på en bedömning av potentialen för en minskad förskrivning av antibiotika för luftvägsinfektioner i primärvården. Det finns dock tecken på att överförskrivning sker även för andra infektionstillstånd i primärvården, liksom att mindre väl motiverade förskrivningar sker av övriga specialister inom öppenvård såsom tandläkare och sjukhusanslutna mottagningar, vilket motsvarar cirka 40 procent av den totala receptvolymen i öppenvården.

Förskrivningen av antibiotika i öppenvården utgör 90 procent av all antibiotikaförskrivning och är självklart ett gemensamt ansvar för både primärvård och övrig öppen specialistvård.
En pågående analys av alla infektionsbesök på 40 vårdcentraler spridda i landet (luftvägsinfektioner, urinvägsinfektioner och hudinfektioner) från 2007–2009 stöder de data som erhållits från Kalmar län. Detta är en databas över infektionsbesök i primärvården som är under uppbyggnad och utvidgning för att följa trender i diagno­stik och behandling av infektioner i primärvården.
Tillgång till sådana diagnoskopplade förskrivningsdata krävs för all öppenvård för en uppföljning över tid av det nationella 250-målet och för att säkerställa att »underförskrivning« inte sker.

Läkemedelsverkets och Stramas behandlingsrekommendationer för infektioner i öppenvård, och de studier dessa baseras på, gäller i övrigt friska personer med normalt immunförsvar. Det är därför viktigt att alltid göra en individuell bedömning och ta hänsyn till om det finns faktorer som ger ökad risk för komplikationer eller långsammare läkning.
Parallellt med en minskad antibiotikaförskrivning måste det fortsatt på nationell nivå utvärderas om komplikationer till vanliga infektioner ökar, till exempel mastoidit, där ingen ökning kunnat påvisas hittills [2].

I Sverige förskrevs under perioden oktober 2009 till september 2010 i genomsnitt 386 recept per 1 000 invånare och år, men fortfarande finns stora regionala skillnader som saknar medicinsk grund (för mer information se ‹http://www.strama.se›). Förutsatt att landstingen inrättar en Stramagrupp och verkar för ökad följsamhet till gällande behandlingsrekommendationer fördelar regeringen 100 miljoner kronor till de landsting som minskar sin antibiotikaförskrivning inom öppenvården med 10 procent av mellanskillnaden av nuvarande förskrivning och målet 250 recept per 1 000 invånare och år under 2011. Brytpunkten för utvärderingen är september 2011.

Smittskyddsinstitutet har fått i regeringsuppdrag att utvärdera patientsäkerhetssatsningen inom detta område. Utvärderingen ligger till grund för beslut om stimulansmedel. För att följa upp arbetet med att öka följsamheten till rekommendationer kommer Smittskyddsinstitutet att i dialog med landstingen tidigt under 2011 ta fram utvärderingsinstrument för detta.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Bakgrund

Att nu och i framtiden ha ­tillgång till en effektiv ­behandling vid bakteriella infektioner är i högsta grad en patientsäkerhetsfråga. Det finns en klar koppling mellan användning av antibiotika och resistens såväl på befolkningsnivå som på individnivå. Så länge vi använder antibiotika kommer resistens att vara ett problem. Men det går att minska verkningslös eller felaktig antibiotikaanvändning som driver på resistensutvecklingen i onödan och som kan ge patienten onödiga biverkningar och en ineffektiv behandling.