Kärt barn har många namn. För att till exempel ordinera simvastatin, ett av våra vanligaste läkemedel, får förskrivaren i dag lov att välja mellan 18 (!) olika varunamn, alla med samma innehåll. Den valda produkten byts sedan ofta till en annan, när patienten kommer till apoteket (generiskt utbyte). Frågan om generisk förskrivning var senast på tapeten för fem år sedan, då Läkemedelsverket gjorde en utredning. Utredningen visade på övervägande fördelar med generisk förskrivning. Den största fördelen torde vara att risken för dubbelmedicinering minskar när läkaren och patienten kan tala om en substans i stället för om olika handelsnamn. Substansnamnet skulle då även framgå tydligt på läkemedelsförpackningen. Alla tillfrågade remissinstanser var positiva. (Utom möjligen Läkemedelsindustriföreningen, som värnar om sina varumärken.) Sedan hände – ingenting.
Nu har frågan försiktigt vaknat till liv igen. Viftat lite på tårna, i alla fall. På Läkemedelsriksdagen den 20 januari diskuterade våra »läkemedelsmyndigheter« möjligheter och utmaningar kring generisk förskrivning. Alla var rörande överens om att generisk förskrivning skulle öka patientsäkerheten och underlätta för förskrivarna. Kopplingen till producentobunden läkemedelsinformation i datoriserade beslutsstöd skulle också underlättas. Om vi hade ett nationellt substansregister förstås. Det finns inte ännu. Under de senaste åren har de flesta av våra elektroniska läkemedelsjournaler, liksom e-receptsystemet, hunnit byggas upp kring varuregister. Det finns således en del teknikaliteter och legala frågor att lösa på vägen. Men vi tycks, glädjande nog, ändå vara på väg åt rätt håll till slut.
