»Jämlik vård ger bättre hälsa« var temat på medicinska riksstämman i Göteborg, 2010. Många av oss anser att lika vård för alla är vad vi vill eftersträva i samhället. Att det till och med ska vara en rättighet i vårt land. Det är solidariskt ändamålsenligt.
Tänk dig nu ett motsatt scenario. Vi antar att en person har fötts med en avvikelse. En defekt som gör att han eller hon inte har kunnat lära sig att gå ordentligt, utan är helt beroende av någon form av gånghjälpmedel. Ponera vidare att forskningen har gått framåt så att tillståndet nu kan åtgärdas med operativ insats. I många fall kanske det behövs mer än en operation. Det beror på resultatet av den första. Vi vet att operationer inte sällan är kostsamma. Femsiffriga belopp är ju vanliga. Tänk dig då att den behandlande läkaren måste säga: »Tyvärr får du bara ETT operationsförsök i vårt landsting. Resterande operationer som eventuellt blir nödvändiga för att du ska kunna gå i framtiden, får du betala själv. Däremot finns det andra landsting som står för kostnaden av upp till tre sådana operationer. Men eftersom du inte bor där, får du helt enkelt bara ett försök. Sedan får du betala ur egen ficka.«
Det kan ju tyckas ganska befängt. Att det inte är samma förutsättningar inom ett och samma land. Att vården ska vara helt avhängig av var du är bosatt. Faktum är att det är just precis så det går till när det gäller oförklarlig, ofrivillig barnlöshet. Vissa landsting erbjuder tre IVF-behandlingar för dem som drabbats av ofrivillig barnlöshet, medan andra landsting bara bekostar en behandling. Om det inte lyckas vid första försöket, får man vända sig till privat sjukvård och punga ut med en ansenlig summa pengar för att göra fler försök.
Dessutom, om det barnlösa parets behandling(ar) inte resulterar i någon graviditet och paret väljer att adoptera, kostar det i sin tur upp till 160 000 kronor. I slutänden kan det alltså bli en mycket dyr historia, innan de får sitt efterlängtade barn. Alla som har haft patienter eller anhöriga som har barnlängtan – eller som kanske själv är ofrivilligt barnlösa – vet också vilket psykiskt lidande det kan innebära. Medan andra har turen att få barn på naturlig väg.
Att vara gravid klassas nämligen som ett naturligt tillstånd. Att inte kunna bli gravid är en avvikelse från detta, det vill säga ett sjukdomstillstånd (ICD-kod N97.X). Ändå prioriteras det olika högt av landstingen. Jag ställer mig frågan: Hur många ser det som en självklarhet att någon gång i livet få välja huruvida man ska skaffa barn eller inte? Och hur många av alla dem som har barn skulle kunna tänka sig att leva UTAN dem? Förmodligen lika många som tycker att det är en självklarhet att den fingerade personen i exemplet ovan ska få den hjälp som finns att tillgå för sitt sjukdomstillstånd. Och förmodligen lika många som de med lång tids barnlängtan, som gråter sig till sömns av förtvivlan och vanmakt.
Staten, kommunerna och landstingen har bland annat till uppgift att bistå befolkningen med jämlik vård. Borde då inte detta vara en fråga för dem att se över?