Det talas mycket om chefer nu. Chefen för en välkänd medicinsk högskola fick sluta tidigare i år, en hög chef lämnar sitt uppdrag på det nya akutsjukhuset och i ett stort land i väster kommer snart en ny chef att tillträda sitt ämbete. Vi undrar hur allt detta kunnat hända. Hur kunde så mycket gå fel?
Det vi kan enas om är att det är viktigt vem som är chef. Att ledarskapet betyder oerhört mycket för en institution, en klinik, ett sjukhus eller ett land och för vilka möjligheter vi människor har att fungera på ett bra sätt tillsammans.
Ändå kan jag förstå om det knappast känns lockande för unga kollegor i dag att ta på sig chefsuppdrag. För akademin har jag ett recept. Där måste finnas en gemensam bas i form av finansierade tjänster med tydliga uppdrag inom forskning och utbildning. Annars finns där inget att leda. Hur ska man som chef för ett forskarhotell kunna påverka, annat än möjligen vilka gardiner som hänger i fönstren?
För sjukvården har jag ett annat recept. Där finns i dag många riktigt bra chefer som inte är läkare (jag har själv en sådan). Men det är också för få läkare som är chefer. Till alla kollegor som ändå överväger ett chefsuppdrag – ta chansen! Som läkare och chef i sjukvården kan du arbeta på samma sätt som med dina patienter: med det medicinska perspektivet främst, med god kommunikation och öppenhet som verktyg och med sikte på förbättring och läkning.
