Det är rubriken till hennes text som får mig på kroken: »Att bemöta blivande kollegor med respekt«. Jag läser Lena Marions reflexion (LT nr 40/2016) en gång till. Hon talar egentligen om något annat, men för mig blir det en del av något större, och det är hennes uppmuntran i det sista stycket som stannar kvar hos mig. »Vi som lärare och kolleger måste lyssna mer och vara beredda att ändra förhållningssätt och metoder. […] Så, studenter: fortsätt berätta! Endast så kan er framtida arbetsmiljö påverkas.«
En kvinnlig läkarstudent berättade om glädjen som kom tillsammans med en placering på kirurgen. Och om besvikelsen som kom när en läkare hånade den sövda patienten och öppet föraktade hennes kropp. Att tala om för övriga i rummet – assisterande vårdpersonal och studenter – vad han tyckte om att patienten hade hängande bröst, kändes tydligen relevant för operationen av hennes cancer.
»Jag ville säga något, men sköterskan gav mig en blick som sa ’Gör det inte’«. Ett rum fullt av kompetent personal och studenter – men ingen säger något. Alla tänker samma sak, men ingen säger något. För vem vill riskera att uppröra en läkare som strax ska skära i en patient?
En annan kvinnlig läkarstudent berättade om det för utbildningen obligatoriska samtal hon haft med sin mentor. En mentor, som är utbildad läkare och som ska fungera som ett slags professionellt bollplank för tankar kring ens framtid som verksam läkare. En mentor som kanske kan bistå när en som student hört en läkare under pågående operation påpeka positionen på patientens bröst i förhållande till var han tycker att de borde sitta. »Du kan inte alltid stå på barrikaderna.« Denna andra kvinnliga student undrar om hon missuppfattat sin mentor. Men hon har inte missuppfattat, för mentorn fortsätter att prata på om vikten av att inte »vara den som skapar dålig stämning«. Det kanske mest tragiska? Mentorn var en kvinna.
Lena Marions uppmuntrar oss att berätta, men när våra kvinnliga mentorer varnar oss för att skapa dålig stämning – det som kanske är anledningen till varför ingen vågade konfrontera läkaren som betedde sig såväl oprofessionellt som sexistiskt – då är det kanske inte så konstigt att dessa händelser fortfarande sker, även under tid som ska verka som undervisning av blivande läkare. För vem vill vara den som skapar dålig stämning på sin arbets- eller praktikplats? Och vems är ansvaret att åtgärda och förhindra dessa händelser, om vi berättar?
De ovan nämnda studenterna valde att berätta om sina händelser för mig. Själv vill jag stå högst upp på barrikaderna och skrika ut deras berättelser. Jag vill gladeligen ta på mig ansvaret för eventuell dålig stämning orsakad av kvinnliga läkarstudenter som vågar kräva respekt såväl för sin egen utbildning som för patienterna på operationsbordet.
Men jag undrar om jag hade varit lika talför om det varit jag som stått där i operationssalen. Jag undrar hur kvinnliga studenter och vårdgivare bemöts när de faktiskt vågar öppna munnen. Om deras manliga motsvarigheter bemöts annorlunda i samma situation. Men framför allt undrar jag om dessa läkare, som ger oss andra dålig eftersmak, någonsin reflekterar över den dåliga stämning som de själva skapar.
Att vi som (blivande) kollegor, med fruktan för dålig stämning, sällan vågar ifrågasätta enskilda beteenden och händelser på vår arbetsplats skapar större risk för att frågor om handling blir till frågor om person. Men utan konkreta åtgärder, eller ens forum att lyfta dessa frågor i, tjänar enstaka höjda röster tyvärr inte mycket till.
