Marie Wedin citerar i ledaren »Rapport från WMA-möte« (LT 20/2011, sidan 1091) Vivian Nathanson, ordförande i British Medical Associations etikavdelning, som ska ha konstaterat att »Ethics is more important than law«. Jag har just läst en bok av den brittiske juristen José Miola, som beskriver dagens förhållande mellan »medicinetik« och juridik som »mutually detrimental«. Det vore olyckligt om vi får samma förhållande här.
Begreppet etik används alltför diffust och kanske för mycket, skriver José Miola, som är lärare vid en juridisk fakultet. Han skildrar den enorma tillväxten av medicinsk etik och konkluderar att man med en allt större produktion av medicinetik också har fått en mer förvirrad sådan. När han började forska inom området juridik–medicin fann han att det inte fanns någon tillfredsställande definition av medicinsk etik och att källornas gradering saknades. En majoritet av de som ägnar sig åt medicinetik finns utanför vården, och är uppdelad i olika stridande grupper. Eftersom man kan hitta olika ståndpunkter för allt är medicinetiken i dag en samling disparata fragmenterade åsikter från olika källor, skriver han. För närvarande ser han inte medicinetik som ett reglerande verktyg, eftersom man kan finna argument både för och emot att till exempel transfundera ett Jehovas vittne mot dennes vilja, och att utföra abort på en 16-åring utan att informera föräldrarna eller att inte göra det. De etiska striderna har till stor del hållits »ovan« de praktiskt arbetande läkarna och inte utvecklats mot att bli medicinska professionens samstämda samvete, skriver Miola.
Vid analys av rättsfall finner Miola att domstolen i sin argumentation ofta refererar till medicinetiken. Författaren säger att när lagen lämnar över till medicinetiken görs det på falska premisser. Såväl tillsynsmyndigheten General Medical Council (GMC, motsvarande Socialstyrelsen) som det brittiska läkarförbundet, British Medical Association (BMA), lämnar över alltför mycket av besluten till den enskilda doktorn. För närvarande är tolkning av lagen inte lösningen, utan en del av problemet: lag och etik kompletterar i dag inte varandra, säger Miola. Han (liksom – om jag förstår rätt – Marie Wedin) önskar att läkare ska få mer omfattande och auktoritativ vägledning från formell myndighetsnivå och att lagen därmed inte ska behöva ingripa.
I bokens inledning påpekas att Nürnbergrättegångarna visade att intern reglering inte är nog. Det finns också en återgivning av förhållandena på ett brittiskt sjukhus där det under flera år runt 1990 förekom missförhållanden som ledde till dåliga hjärtoperationsresultat utan att någon slog larm internt. Vid senare granskning kunde man se att det förekommit nedtystningsmanövrer med förbindelser ända upp i statliga organ (NHS).
Vi kan idealiskt se lagar som kodifierad etik, men vi tolkar dem olika. Någon säger: »Skatteavdraget är lagligt men jag tycker det är omoraliskt«, andra skrattar åt uttalandet. Man kan som läkare säga: »Ja, jag vet att det blivit min skyldighet att fråga om skjutvapen men ofta ser jag det i vårdsituationen som omoraliskt«. Om flertalet läkare säger detm skulle Läkarförbundet kalla det etik och stödja läkarna?
Jag skulle önska att man blev mer sparsam med etikbegreppet och att när man är på gång att säga »etik« överväger om det går att använda något annat begrepp, som till exempel yrkesansvar, och konkretisera.

*Författaren har skrivit avhandlingen »Doctors´ experiences of work related moral problems: Responsibility without clear boundaries« ( Stockholm: Karolinska institutet; 2004).