Låt oss granska de fem argumenten.
För det första hävdar han att vi »förvillar allmänhet och kollegor genom att hävda att kvalitetsregistrens syfte är att ge myndigheter ett maktinstrument när de i själva verket skapats av professionen för att förbättra vården«. Det är fel. Vi har i upprepade artiklar betonat att kvalitetsregister skapade av professionen, och med bibehållen professionskontroll, kan vara av stort värde i många fall. Ett exempel är de ortopediska registren. Det vi gång på gång vänt oss emot är att registren i snabbt ökande omfattning används för myndigheternas uppföljning, kontroll och incitamentsstyrning.
För det andra vill Landén hävda att vår oro för bristande integritetsskydd för patienterna egentligen är en oro för att de ljusskygga och omoderna metoder vi använder i vår läkargärning ska uppenbaras för kollegor och myndigheter. Ett argument utan vidare underbyggnad, men han exemplifierar det i alla fall med att han stött på kollegor som satt ut litium och satt in fiskleverolja till bipolära patienter. Jaha. Vi nöjer oss med att konstatera att fler än vi är oroade över risken för att säkerhet och integritetsskydd inte tillräckligt beaktas i sammanhanget. Datainspektionen, Läkaresällskapet, Läkarförbundet och ett flertal patientföreningar är några som i sina utredningar eller remissvar uttryckt detta. Frågan har också tagits upp av ledarskribenter i flera av våra rikstäckande dagstidningar.
För det tredje ser han kvalitetsregistren som en balanserande motvikt till läkemedelsindustrin. Det är knappast så läkemedelsindustrin ser på saken. Den rapport av Boston Consulting Group som lade grunden till kvalitetsregisterutredningen finansierades i sin helhet av AstraZeneca och riskkapitalisten Carl Bennet. LIF (De forskande läkemedelsföretagen) skickade ut ett höggradigt entusiastiskt pressmeddelande och remissvar efter att kvalitetsregisterutredningen offentliggjorts: »Utredaren Måns Rosén har presenterat en utmärkt analys och en ambitiös – och nästan osvensk – plan för hur Sverige kan bli världsledande på att mäta kvalitet«, skrev Richard Bergström, vd i LIF. I sitt remissvar skriver LIF att »översynen presenterar en utvecklingslinje som ger Sverige möjlighet att erhålla en sjukvård i världsklass och attrahera mer forskning till landet. Den inledande framtidsvisionen är uppfriskande och LIF vill påstå att det viktigaste är att samtliga aktörer helhjärtat anammar denna vision. Vi har nått en punkt där det inte behövs fler analyser och utredningar utan en samlad vilja och drivkraft att verkligen genomföra det vi alla vet måste göras och att göra det snabbt. Missar vi det ’smashläge’ som nu föreligger riskerar vi att all luft går ur frågan. I så fall förlorar Sverige oundvikligt sin attraktivitet vad gäller läkemedelsföretagens investeringar, vilket i förlängningen medför att det tar längre tid innan svenska patienter får tillgång till nya behandlingar och att kvaliteten i den svenska sjukvården sakta urholkas«.
För det fjärde tycker Landén att det är anmärkningsvärt många läkare som oroar sig för patienternas integritet, men tror inte att patienterna gör detsamma. Det är fel. Men deras oro tar sig inte uttryck i debattartiklar och offentligt samtal, utan i ofullständig anamnes. Med de patienter där man lyckas etablera en relation och ett förtroende, händer inte sällan att de berättar något och sedan oroligt säger: »Men du behöver inte skriva det här i journalen väl?« Hur många fler tiger helt enkelt om vissa saker? Det viktigaste och ömtåligaste i vår läkargärning är förtroendet mellan patient och behandlare, och för att något ska tillåtas hota det måste det vara av livsavgörande betydelse. Detta något är inte en personnummerbaserad utbyggnad av kvalitetsregistreringen.
För det femte anser Landén att tonläget i debattartiklarna förhindrar en saklig och konstruktiv diskussion. Detta skriver han i samma artikel där han utmålar sig själv som en sentida Semmelweis och oss som förstockade Semmelweismotståndare, insinuerar att vi ägnar oss åt alternativmedicinska metoder och framkastar misstanken att vår oro för kränkningar av patientintegriteten är en dimridå för att dölja våra egna tillkortakommanden som läkare. Vi kanske kan granska oss själva lite till mans vad gäller tonläge?
En helt annan ton och insiktsfullhet kan man finna i den utmärkta debattartikeln »Lång och snårig väg om inte professionen ser fördelarna« av företrädare för SweSpine, LT 9/2011 (sidorna 478-9). Vi inser att det finns många såväl entusiastiska som ambivalenta åsikter kring registren, men vi vet också att vår öppet kritiska hållning delas av många. Förhoppningsvis vill ännu fler träda fram och bidra till ett fortsatt meningsutbyte kring hur registren ska användas i framtiden. Den sortens förutsättningslösa och reflekterande argumentation som SweSpines företrädare gett uttryck för banar väg för en konstruktiv fortsättning på debatten.
*Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
