Socialminister Göran Hägglund och Sveriges Kommuner och landstings (SKL) ordförande Anders Knape presenterade i en debattartikel i Dagens Nyheter 21 juni 2011 resultat ur en av studie från SKL som jämfört sjukvårdens tillgänglighet i olika länder. Glädjande visar det sig att den svenska sjukvårdens tillgänglighet blivit bättre; 90 procent av patienterna fick vård i tid 2011 jämfört med bara 25 procent år 2006. Befolkningen är också, enligt Vårdbarometerns »rullande intervjuundersökning om befolkningens syn på vården«, nöjd: 80 procent anser i dag att de får den vård de behöver, jämfört med 74 procent 2006. För att fortsätta denna positiva trend ämnar regeringen, enligt författarna, använda sig av ekonomiska incitament för att stimulera »ytterligare förbättringar«.
Flera frågor väcks av denna artikel. Det hävdas i debattartikelns första stycke att svensk hälso- och sjukvård »alltid i internationella jämförelser hyllats för sina goda medicinska resultat«. I vilket syfte har då SKL valt att genomföra sin jämförande studie? Som författarna påpekar finns det i flera länder någon form av offentliggjord väntetidsuppföljning. Flera exempel nämns, men det framgår inte på vilka sätt väntetiderna påverkar folkhälsan i stort, eller hur väntetiderna ser ut i andra länder.
Av de siffror som redovisas framgår en dramatisk ökning av antalet patienter som i får »vård i tid«. Hur definieras begreppet »i tid«? Är termen medicinsk borde definitionen förtydligas. Huruvida författarna använder sig av medicinska begrepp är otydligt även i den efterföljande uppgiften över hur stor andel av befolkningen som anser att de får »den vård de behöver« (80 procent i dag jämfört med 74 procent 2006). Hur gör befolkningen denna bedömning? Det framgår inte hur intervjupersonerna valts ut till Vårdbarometerns enkät, men eftersom de representerar befolkningen får man förutsätta att psykiskt sjuka, dementa och tungt vårdkrävande personer inkluderats. Utan att bortse från dessa gruppers självklara rätt att få sina röster hörda är det rimligt att deras uppfattningar om tillgången till »den vård de behöver i tid« nyanseras av uppgifter från medicinsk expertis.
Hur förklarar författarna att trots att 65 procentenheter fler i dag får vård »i tid« jämfört med år 2006 är skillnaden i andelen av befolkningen som anser sig få »den vård de behöver« bara 6 procentenheter? Siffrorna pekar på att tillgängligheten faktiskt inte uppskattas i den utsträckning författarna antyder.
Bruk av ekonomiska incitament för att stimulera ytterligare förbättringar i vården innebär i praktiken att vårdgivare måste göra ekonomiska prioriteringar före medicinska. Att ekonomisk vinst är det främsta målet för verksamheter vars produktion ersätts endast ekonomiskt är knappast kontroversiellt.
I dag är ersättningen för nybesök inom primärvården större än för återbesök. Detta är ett incitament för vårdgivare att ta emot fler patienter, att öka tillgängligheten. De patienter som är svårast sjuka, de patienter för vilka nybesöket endast utgör början på en lång vårdkarriär, blir genast mindre attraktiva för vårdgivaren. Mats Eriksson, ordförande i SKL:s sjukvårdsdelegation, säger till Läkartidningen: »om man [läkarkåren] gör dessa val tycker jag att man gör fel prioriteringar« (LT 29–31/2011, sidan 1422). På vilka grunder ska läkare göra prioriteringar i ett system som i allt större utsträckning använder sig av ekonomiska incitament? Denna fråga utvecklas över huvud taget inte i Göran Hägglunds och Anders Knapes artikel.
Är det inte så att god folkhälsa uppnås i de fall där man har förmåga att se till befolkningen som helhet i stället för enbart till individen? Synen på patienten som konsument riskerar att bli verklighet om regeringen fortsätter använda ekonomiska incitament för att styra utvecklingen av vården. För att det ska vara meningsfullt att öka vårdens tillgänglighet ska det, förutom att vara gynnsamt för den enskilda (och för de privata aktörer som säljer medicinska undersökningar, läkemedel och bemanning), gynna folkhälsan.
I takt med den omfattande privatisering av svensk sjukvård som nu pågår behöver de folkvalda problematisera kring hur vård ska beredas och göras »tillgänglig« för hela befolkningen. Begreppet tillgänglighet behöver en bredare definition än bara den tid som förlöper mellan det första telefonsamtalet till vårdcentralen och efterföljande läkarbesök. Att göra informerade val om sin egen vård kan vara svårt, i synnerhet för de allra sjukaste. Göran Hägglund och Anders Knape lägger ett stort ansvar på »befolkningen« att göra egna bedömningar om den medicinska vård de får, huruvida den verkligen är »den vård de behöver« eller inte. Den medborgare som står inför en sådan komplicerad bedömning förtjänar att ha bättre tillgång till nyanserad information om politiska visioner för organisationen av sjukvården och innebörden av dessa än vad Göran Hägglund och Anders Knape erbjuder i sin debattartikel.
Sjukvården kostar mycket pengar och kan tveklöst rationaliseras. Men det görs inte genom ekonomiska incitament och mätmetoder som är på kollisionskurs med bästa möjliga vård till de allra sjukaste och mest välbehövande.
Mitt yrkesval har styrts av en djup önskan att få utföra meningsfullt arbete i enlighet med grundvärderingar som till stor del är oberoende av ekonomisk ersättning. Som ung läkare i karriären är det min förhoppning att kunna fortsätta arbeta med dessa värderingar som drivkraft.