I Läkartidningen 32–33/2011 (sidorna 1476-7) beskriver Åke Andrén-Sandberg i ett utomordentligt distinkt och behövligt inlägg vad vårdplatsbristen gör med oss läkare, sjuksköterskor och andra professionella som arbetar i vården. Tvånget att verka i ett system som permanent tvingar oss att verka på en professionell nivå under den som vår utbildning och våra moraliska och etiska regler lägger fast gör oss illa. Vi blir avtrubbade och tappar i empati, skriver Andrén-Sandberg. Vi som varit verksamma några decennier och fått perspektiv på verksamheten kan bara hålla med. Vi gör saker i dag som man för 20 år sedan skulle tagit sig för huvudet över.
Förvisso har neddragningen i antalet vårdplatser i någon mån gått parallellt med en effektivisering i vården, och detta är av godo. Det finns inget självändamål att vårdas »inneliggande«, och sjukhus är i mångt och mycket farliga platser. Resistenta bakterier anrikas på sjukhus, patienter tappar i initiativ och blir »hospitaliserade« med mera. Mycket tyder emellertid på att neddragningen av antalet vårdplatser har gått för långt. Beläggningsrapporter berättar om mer än 100 procents beläggning, och jakten på vårdplatser under sena nätter för patienter som av omvårdnadsskäl inte kan skickas hem är ovärdig. Den är ovärdig för patienterna, ovärdig för vårdgivarna och ovärdig för vårt land.
Först några siffror. År 1980 fanns i landet 120 000 vårdplatser. I dag, 30 år senare, finns 25 556 platser [Sveriges Kommuner och landsting, juni 2011], det vill säga 21 procent av de 120 000 vårdplatserna finns kvar. Under samma tid har befolkningen ökat med 1,3 miljoner. Befolkningskorrigerat finns i landet därmed cirka 17,5 procent av vårdplatserna kvar. Detta antal är lägst i hela Europa. Är detta ett tecken på den effektivaste och bästa vården? Knappast!
Det kan emellertid vara värre än så. En vanlig åtgärd när inströmningen av patienter till akutmottagningen blir för stor är att »stryka det elektiva«. På akutsjukhusen bedrivs planerad, så kallad elektiv vård, där patienter som lider av till exempel slitna höftleder, bråck, gallstenssjukdom med mera kommer in från väntelistan för att bli opererade. Dessa patienter är således inte »imperativa«, en ny term avsedd för patienter med »intermediära behov« av snabb vård, framför allt cancerpatienter. Patienter på den vanliga väntelistan anses kunna strykas utan men (även om det ska medges att en strykning i Stockholm renderar patienten en kompensation på 1 500 kronor). Denna väntelista kan användas som ett dragspel och i någon mån, kortsiktigt från dag till dag, avhjälpa bristen på vårdplatser. På sina ställen råkar upp till 10 procent av patienterna som står på väntelistan ut för sådana strykningar av »administrativa skäl«, det vill säga att resurserna för att utföra operationen saknas. Typiskt går det till så att den »elektiva patienten« blir uppringd, i bästa fall någon eller några dagar före ingreppet. Ofta sker emellertid strykningen efter det man kommit in till sjukhuset och börjat fasta med dropp. En sådan sen strykning skapar en väldig besvikelse, rädsla och ilska hos patienten. För den enskilda patienten är till exempel en höftledsoperation en stor och skrämmande upplevelse. Att underkasta sig detta kräver ett betydande mått av självövervinnelse och rekrytering av stora mentala resurser, förutom att det ofta kräver stora förberedelser socialt. Make/maka/barn får ta ledigt, arbetsplatser behöver skaffa ersättare. En strykning leder till enorm besvikelse och »let-down«. Kan det leda till sämre resultat rent medicinskt?
I en nyligen publicerad studie undersöktes patienter som hade blivit strukna en gång och därefter genomgått den planerade operationen några veckor senare. Dessa jämfördes med en matchad kontrollgrupp som inte hade genomgått ett »strykningsvarv«. Jämförelsen gällde strikt medicinska parametrar såsom komplikationer och det långsiktiga resultatet. Studien rörde patienter som opererats med höft- eller knäprotes. Resultatet visade att komplikationerna blev signifikant fler efter en strykning, och slutresultatet tenderade att vara sämre efter 6 månader [1].
Bristen på vårdplatser kan således, förutom negativa känslomässiga effekter hos vårdgivare och vårdtagare, ha negativa konsekvenser rent medicinskt. Kan det vara så att »vinsten« av för få vårdplatser äts upp av kostnaderna för de negativa konsekvenserna detta har, uttryckt i rent pekuniära termer?