Med ambitionen att organisera sjukvården på ett »smartare sätt« diskuterar sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt och Sineva Ribeiro, ordförande i Vårdförbundet, i Svenska Dagbladet Brännpunkt den 29 augusti kring erfarenheter av vårdcoach för att tillvarata de svårast sjuka patienternas intresse. Man redovisar ett pilotprojekt i Stockholms läns landsting med effekt på självskattad livskvalitet och hälsa. Det intresse som sjukvårdslandstingsrådet visar svårt sjuka patienter är tacknämligt. Vi uppskattar att denna patientgrupp ges möjligheter till vägledning i sjukvårdsapparatens labyrinter, och ser därför med spänning fram mot en fortsatt utveckling av denna patientbefrämjande åtgärd samt de förbättringar i vården den kan ge.

Vad som lyser med sin frånvaro i sjukvårdslandstingsrådets artikel är hur en vårdcoach ska kunna hitta den bästa kvaliteten i vården för de svårast sjuka. Man skriver att »vi gör stora satsningar på kvalitet och tillgänglighet«. Under innevarande år har dock från såväl regionala beslutsfattare i Stockholm som från socialminister Göran Hägglund redovisats enbart en satsning på tillgänglighet – bland annat genom den så kallade kömiljarden – som vägen till framgång i behandling av sjuka patienter. En debatt med socialministern kring behovet av en reviderad kömiljard ägde rum för några veckor sedan i Dagens Nyheter.

Vi anser att vårdcoachers möjligheter att kunna bidra till en reellt förbättrad hälsa för de svårast sjuka beror på vilka olika kvalitetssatsningar inom Stockholms läns landsting som ska komplettera den omfattande satsningen på tillgänglighet. Självklart finns det ingen anledning till kritik av en förbättrad tillgänglighet till vård. Men att patienten kommer i kontakt med vården i rätt tid är av begränsat värde om den nödvändiga kompetensen saknas. Vi delar helt Läkarförbundets ordförande Marie Wedins uppfattning i ledaren i Läkartidningen 35/2011 att »medicinsk vård handlar om att uppnå resultat, inte blint fokusera på väntetiden till det första läkarbesöket«.
För att en vårdcoach ska kunna ge optimal hjälp till den svårast sjuka patienten bör coachen tillsammans med patienten kunna göra en bedömning av var patienten kan erhålla det allra bästa omhändertagandet och den bästa behandlingen för sin sjukdom.

Vi har vid Karolinska universitetssjukhuset under en följd av år multidisciplinärt handlagt en betydelsefull och kostnadskrävande komplikation till en folksjukdom, fotproblematik hos patienter med diabetes mellitus. Vi har därvid kunnat se tillgänglighetens betydelse i relation till behandlingsresultatet. Med god tillgänglighet och samlad medicinsk kompetens med tillgång till bland annat diabetolog, infektionsspecialist, ortoped och kärlkirurg kan vi uppfylla patientens önskan att undvika en amputation. En kontinuerlig kvalitetskontroll av vår handläggning ger bekräftelse på att våra resultat är i nivå med de bästa i Europa. Motsvarande kvalitetssäkring för handläggning av diabetiska fotproblem existerar inte vid Stockholms övriga sjukhus.

En uppmaning och en stimulering till kvalitetssäkringsarbete skulle i en snar framtid möjliggöra för en vårdcoach att kunna jämföra var inom Stockholms läns landsting en patient med diabetes mellitus och fotproblematik kan erhålla det optimala omhändertagandet. Detta uppfattar vi vara helt i linje med sjukvårdslandstingsrådets tidigare uttalade önskan att förbättra kvaliteten i Stockholms sjukvård som ett led i utvecklingen av vårdgarantin.
Vi tror även att vårt exempel är överförbart till andra kroniskt svårt sjuka patienter. Detta kräver dock att man från beslutsfattare sänder tydliga signaler om att kvalitet och kvalitetssäkringsarbete är ett lika viktigt område som tillgänglighet när det gäller att förbättra vården. Först då är vi villiga att dela hälso- och sjukvårdslandstingsrådets uppfattning »att det går att organisera sjukvården på ett smartare sätt som sparar, lidande, pengar och resurser«. Då finns det anledning att tala om en verklig vårdgaranti även för de svårast sjuka.