I Läkartidningen 32–33/2011 (sidan 1503) ger sig Jessica Nihlén Fahlquist och Sabine Roeser in i den svenska amningsdebatten. Författarna anser att WHO:s rekommendation om amning bör begränsas till utvecklingsländer, där riktlinjerna kan skydda spädbarn från svält och infektioner. Däremot anser de att samma riktlinjer blir helt fel i de utvecklade länderna. Vi anser att författarna har både rätt och fel i sina argument.
Sverige har anslutit sig till WHO:s rekommendation om exklusiv amning under barnets första sex levnadsmånader där detta är möjligt, vilket också Socialstyrelsen uttryckt i sin föreskrift (SOSFS 2008:33). Att den medicinska professionen och de svenska beslutsfattarna har tagit den ställningen är baserat både på vetenskaplig fakta och på en delaktighet i det internationella samfundet. Sverige är amningsvänligt därför att bröstmjölk är bra mat och därför att vi är solidariska med utvecklingsländerna i amningsfrågan, och vill framstå som ett gott exempel.
Jessica Nihlén Fahlquists och Sabine Roesers föreslag att WHO:s dokument ska gälla endast för utvecklingsländer missar målet. En sådan begränsning skulle försvåra eller omöjliggöra en tillämpning av den rekommendation som togs fram i ett samarbete mellan alla WHO:s medlemsländer. Vem ska i så fall bestämma för vilka länder riktlinjerna ska gälla? Eftersom vi vet att det finns tillräcklig grund för att allmänt rekommendera amning som förstahandsval finns det ingen anledning att göra undantag för länder där hygienen är god och utbildningsnivån hög.
Däremot har de helt rätt i att hälso- och sjukvården har ett ansvar att alltid se till individens behov. Att individualisera amnings- och kostrådgivningen är en viktig, och ibland svår, uppgift för personalen inom mödra- och barnhälsovården. Den uppgiften ska tas på största allvar, vilket oftast är fallet enligt vår erfarenhet. Det får inte förekomma att personal inom mödravården, på BB eller BVC stigmatiserar eller dömer när en kvinna bestämmer sig för att inte amma, oavsett om hon inte kan eller inte vill amma. Föräldrarna bestämmer över barnets mat, och vi har inga bevis för att det är skadligt för barn att få modersmjölksersättning när den väljs i stället för amning, så länge ersättningen bereds på ett riktigt sätt och ges med samma kroppsliga närhet som vid amning.
Vi inom hälso- och sjukvården måste vara aktiva i att ge föräldrar fullständig och korrekt information om näringsriktig kost för att tillgodose barnets rätt enligt barnkonventionen till »bästa uppnåeliga hälsa«. Utan att romantisera om amningens naturlighet kan vi konstatera att bröstmjölk är den föda som är bäst anpassad till det späda barnets näringsbehov. Därför ska vi inom hälso- och sjukvården fortsätta att rekommendera amning i första hand och ge stöd till föräldrarna för att optimera amningen i varje enskilt fall. Den optimeringen kan innebära att barnet ammas helt, delvis eller inte alls, helt i enlighet med Socialstyrelsens krav på »objektiv och entydig information anpassad till det enskilda spädbarnets och moderns behov«.
