I Läkartidningen 37/2011 (sidan 1771) skrev Lars-Gunnar Gunnarsson om det möjliga sambandet mellan hjärntumör och bruk av mobiltelefon [1]. Syftet var att granska beslutsunderlagen för IARC:s (International Agency for Research on Cancer) klassificering av cancerrisker av radiofrekventa elektromagnetiska fält (RF-EMF).
Det är minst sagt ambitiöst att med högst 800 ord granska det underlag som epidemiologigruppen hade till sin hjälp vid IARC:s genomgång den 24–31 maj 2011 i Lyon [2]. Litteraturen som behandlade samband mellan mobiltelefoni och hjärntumör omfattade drygt 70 vetenskapliga publikationer, inkluderat multipla originalpublikationer med tilläggsanalyser, metaanalyser och forskningsöversikter. Naturligtvis kan Gunnarsson inte beröra alla, men man bör ändå kunna förvänta sig en balanserad redogörelse.

Nu får vi en kort beskrivning av multicenterstudien Inter­phone [3], som visserligen i sin helhet bidrar med det enskilt största materialet men som genererat ett resultat som i sig är en utmaning att reda ut med 800 ord. Att det finns fler forskargrupper (i Sverige) som studerat sambandet [4] är inget Gunnarsson tycks vilja kännas vid. Inte heller nämns det senaste arbetet från delar av Inter­phone-gruppen där Cardis och medarbetare visar hur risken ökar med estimerad RF-EMF-dos [5], vilket sannolikt är ett säkrare mått på exponeringen än personers självrapporterade bruk av mobiltelefon.

I stället för att själv granska underlagen tar Gunnarsson hjälp av ICNIRP (Interna­tional Commission on Non-Ionizing Radiation Protection), vars hållning i frågan är närapå solklar, nämligen att evidensen mot ett samband om ökad risk har stärkts. Fortsättningen är något oklar – är det ICNIRP eller Gunnarsson som hävdar att metaanalyser inte visat någon ökad risk? Oavsett vilket kan det senare anses vara både rätt och fel: rätt, då flertalet metaanalyser inte visat en ökad risk i de inkluderade studiernas totala material [6]; fel, då metaanalyser tagit hänsyn till på vilken sida ­mobiltelefonen använts samt hur länge, längre än 10 år [7].

Slutligen kommer Gunnarsson in på CEFALO, en multinationell fall–kontrollstudie av mobiltelefonanvändning och risken för hjärntumör bland barn och ungdomar [8]. Om denna studie finns mycket att säga, som det tyvärr inte finns utrymme för här. Jag nöjer mig med att peka på rena sakfel i Gunnarssons text. För det första är det fel att 83 respektive 71 procent av fallen och kontrollerna hade använt mobiltelefon (dessa siffror avser deltagarfrekvensen). Andelen var lägre än så och ännu lägre för dem som rapporterade regelbundet bruk av mobiltelefon.
Det är också ett felaktigt påstående som Gunnarsson gör när han hävdar att analysen indikerade en statistiskt signifikant lägre risk för tumör på exponerad sida av hjärnan. Däremot ges ett flertal indikationer i motsatt riktning.
Det händer inte sällan att personer som inte själva forskar inom ett område – men som har en befattning och/eller kontakter som gör att de följer utvecklingen – skriver och tycker till om detta ämne. Det är givetvis positivt, så länge texten i fråga är belysande och tjänar sitt syfte. Jag anser dock inte att Gunnarssons text uppfyller detta kriterium.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Läs replik i detta nummer:

Viktigt följa incidensen