WHO uppskattar att en miljon männi­skor världen över varje år tar sitt liv, vilket motsvarar ett självmord var 40:e sekund. Många länder har utvecklat strategier för att förebygga självmord, och i flera av dessa betonas vikten av att medmänniskor engagerar sig. I t ex Nya Zeeland anser man att »alla har en roll i självmordspreventionen«. Då många av dem som begår självmord inte varit i kontakt med psykiatrin skulle sådan involvering kunna vara värdefull. Det är dock oklart hur människor utanför vården ska agera för att kunna identifiera när en person är i farozonen.

En brittisk studie har försökt närma sig detta problem genom att djupintervjua 31 anhöriga, vänner och kollegor till totalt 14 människor som tagit sitt liv. De avlidna var mellan 18 och 34 år när de tog sitt liv och hade inte varit i kontakt med psykiatrin året före dödsfallet.
De intervjuade beskrev både intellektuella och känslomässiga barriärer mot att kunna bli medvetna om och agera i samband med problem inom familjen och nätverket. De hade visserligen ofta uppfattat tecken på att deras närstående inte mådde bra men tyckt att tecknen var svårtolkade, eller att man borde fokusera på det positiva i stället. Även om det i en del fall varit tydligt att en närstående inte mått bra hade vissa upplevt att en konfrontation kunnat innebära påtagliga personliga risker eftersom ett uppmärksammande av problemet skulle ha kunnat leda till att den närstående dragit sig undan eller att man förvärrade problemet. Att söka hjälp å den närståendes vägnar ansågs också svårt; man var osäker på vart man skulle vända sig och var rädd för att inte bli tagen på allvar.
Studien var kvalitativ och gällde fall där självmordet inte förhindrats. Författarna anser sig dock ha sett starka tecken på att personer i omgivningen kan ha svårt att förebygga suicid. Dessa svårigheter behöver upppmärksammas vid utvecklingen av strategier för att involvera allmänheten.