Avhandling. Aktiv övervakning är numera ett etablerat sätt att minska de negativa effekterna förknippade med kurativt syftande behandling för prostatacancer. Aktiv övervakning innebär att kurativ behandling initieras först om tumören visar tecken till att bli mer aggressiv, vilket innebär att överbehandling kan undvikas. Den långsiktiga överlevnaden är fortfarande ofullständigt undersökt.

Hittills har dödligheten i prostatacancer varit relativt stabil. Endast en liten minskning i mortaliteten har setts över det senaste decenniet, trots att andelen med fjärrmetastaser vid diagnos har minskat från 25 procent från 1990-talet till < 11 procent i dag. Ett fåtal överlever mer än ett årtionde med fjärrmetastaser (huvudsakligen i skelettet), vilket i sig har en avgörande roll för prognosen.

Vi har studerat två grupper av män med prostatacancer: dels män från Sydöstra sjukvårdsregionens prostatacancerregister, vilket är det första registret med en fullständig geografisk täckning av män med prostatacancer i Skandinavien, dels män i en av de största randomiserade studierna av män med prostatacancer spridd till skelettet under hormonbehandling som finns i litteraturen. Där jämfördes östrogen som intramuskulär injektion med total androgenblockad, vilka visade sig vara likvärdiga med avseende på överlevnaden.

Den långsiktiga sjukdomsspecifika dödligheten för män med lokaliserad lågriskprostatacancer är liten, men ökar gradvis under de första decennierna efter diagnosen. Risken att dö i prostatacancer kan i framtiden kanske minskas med nya molekylärbiologiska metoder som skulle kunna förutspå förloppet än säkrare. Även om prognosen överlag är dålig förekommer tioårsöverlevnad med acceptabel livskvalitet hos män med metastaserad prostatacancer som svarar på hormonbehandling. Män med en uppsättning specifika förutsättningar vid diagnostillfället överlevde längre än ett decennium med acceptabel livskvalitet. Den undergrupp av män som har hög analgetikakonsumtion, hög andel skelettmetastaser och anemi vid diagnosen löper hög risk för tidig behandlingssvikt. Vi kunde visa att omfattningen av skelettmetastaser har stor betydelse för prognosen.

Resultaten i avhandlingen kan ligga till grund för beslut om behandling för män med lågriskprostatacancer respektive med metastaserande sjukdom. De skulle även kunna användas i framtida prospektiva studier för att utvärdera individualiserade behandlingsstrategier för män med prostatacancer.