Spegling ja – spegel­neuron nja …

Det mesta är okänt om orsakerna bakom de svårigheter med social interaktion och kommunikation och de begränsningar av intresse- och beteenderepertoaren som kännetecknar autism. Men en hel del tyder på att avvikande imitationsbeteende kan vara en viktig faktor.
– Imitation spelar en central roll i barns lekutveckling och utveckling av kommunikation. När man observerar barn med autism kan man ­ibland tycka att de har märkligt svårt att få imitation att fungera. De kan till exempel inte ta efter andra barns lek, eller vuxnas handlingar, och kombinera till en ny lek, säger Viviann Nordin, överläkare vid barnneurologen på Sachsska barnsjukhuset i Stockholm.
Särskilt svårt har barn med autism för sådan imitation som anses kopplad till empati och social interaktion.
– Det är skillnad mellan att viljemässigt kunna härma ansiktsuttryck och att ha snabba och automatiska skiftningar i mimiken när man närmar sig en annan människa, som att le tillbaka. Vid autism har man speciellt svårt med det senare sättet att spontant imitera eller anpassa sitt sätt efter andra, säger Viviann Nordin.

Det som gör den så kallade broken mirror-hypotesen så tilltalande är den påfallande överensstämmelsen mellan de funktioner där spegelneuron är involverade och de funktioner som är nedsatta hos personer med autism. Imitation och empati är just exempel på sådana funktioner [1-3]. En annan förmåga där spegelneuronen anses vara viktiga är förståelse av andras intentioner.
– Barn med autism har svårt att förstå syftet med and­ra personers handlingar. Det skulle kunna vara för att de inte har spegelneuron som kan koda andra människors handlingar, säger Claes von Hofsten, professor i psykologi vid universiteten i Uppsala och Oslo.
När vi ser en annan person utföra en målinriktad handling skapar vi med hjälp av spegelneuronen en representation av motsvarande handling i det egna motoriska sy­stemet.
Hypotesen är att det underlättar förståelsen av syftet med handlingen. Man har visat att när barn som utvecklas typiskt observerar en handling aktiverar de motsvarande muskler i den egna kroppen, ett tecken på aktiva spegelneuron. Barn med autism gör inte det i samma utsträckning [4].
Något som enligt Claes von Hofsten också talar för att spegelneuronen, som är motoriska neuron, kan vara inblandade är att autism har en motorisk komponent. Barn med autism tycks ha problem med att planera och organisera handlingar i förväg.
– Hos normalfungerande barn aktiveras munnens muskler redan när man sträcker sig efter en bit mat, men hos barn med autism sker det först när maten är framme vid munnen, säger Claes von Hofsten.

Det har gjorts ett 30-tal studier för att se om spegelneuronsystemets struktur och funktion avviker hos personer med autism. Med funktionell magnetkamera, fMRI, har man undersökt aktiviteten i de regioner som innehåller spegelneuron i samband med att personer med respek­tive utan autism observerade och imiterade emotionella uttryck. Mindre aktivitet detekterades hos försökspersoner med autism i ett av de undersökta områdena (pars opercularis). Det fanns dessutom en omvänd korrelation med allvarlighetsgraden i deras symtom [5]. En studie med MRI rapporterade att vuxna med högfungerande autism hade signifikant tunnare hjärnbark i områden som hyser delar av spegelneuronsystemet (pars opercularis med flera) [6].

Andra försök bygger på mätningar av den så kallade µ-rytmen, som består av regelbundna synkroniserade svängningar i aktiviteten hos sensomotoriska neuron och mäts med EEG. När en viljehandling utförs bryts denna rytm, men också när man ser någon annan utföra en viljehandling. Det är neural aktivitet från just det område som innehåller spegelneuron som hämmar µ-rytmen, vilket pekar mot att dessa neuron är inblandade.
Studier visar att hos personer med autism sker dämpningen av µ-rytmen enbart vid eget handlande, inte när andra individers handlande observeras [7, 8]. I ett annat försök ombads personer med respektive utan högfungerande autism imitera en person i en videosekvens. En korrelation mellan graden utebliven µ-dämpning och svårigheter att imitera påvisades. Sambandet var särskilt starkt för uppgifter med relevans för social interaktion, som att härma ett ansiktsuttryck [9].
Även i normalpopulationen har man sett liknande samband. I ett test fann man att personer som hade höga poäng på ett test för autismliknande drag (autism spectrum quotient) uppvisade mindre skillnad i hur mycket µ-rytmen minskade vid observation av en hand som hålls stilla jämfört med hand som utför en handling [10]. Man har också visat att personer som får höga poäng på test för autismliknande drag i lägre grad aktiverar motsvarande egna muskler när de ser eller hör någon annan utföra en handling [11].

Flera studier visar att problem med social förståelse kan vara relaterad till avvikelser i spegelneuronsystemet. En undersökning med MRI på personer med högfungerande autism visade en korrelation mellan minskad mängd grå substans i pars opercularis och graden av problem med social kommunikation [12].
När det gäller enkla handlingar verkar det dock som om barn med autism förstår syftet lika bra som andra barn. Vid psykologiska institutionen i Uppsala har man undersökt hur väl barn med autism med blicken förutser förflyttningen av ett föremål. Man fann ingen skillnad jämfört med andra barn; båda grupperna verkade förstå målet med handlingen.

»Broken mirror«-teorin har inte stått oemotsagd. Exempelvis visar ett par studier på sedvanlig dämpning av µ-rytmen – en indikation på att spegelneuronsystemet fungerar normalt – hos personer med autism som observerade en handling [13, 14]. Detta trots att de uppvisade de förväntade svårigheterna med att imitera handlingen. Med fMRI har man kommit till liknande resultat, och där kunde man också se att hos båda grupperna skedde dämpning av signalen, adaptation, i spegelneuronområden när handlingen upprepades, ytterligare ett tecken på intakta spegelneuron [15]. Andra studier ifrågasätter å andra sidan påståendet att personer med autismstörning verkligen skulle vara sämre på att imitera än andra, i vart fall när det gäller mindre komplexa uppgifter [16]. Det är snarare förmågan att tolka sociala signaler som inbjuder till imitation som brister.
Viviann Nordin konstaterar vidare att en koppling mellan aktivitet hos spegel­neuronen och funktioner som är påverkade vid autism inte behöver innebära ett orsakssamband.
– Det kan finnas någon annan anledning till att barnen inte är intresserade av att imitera, vilket leder till att spegelneuronen inte är aktiva, säger Viviann Nordin, som också betonar att spegelneuronen inte förklarar and­ra karaktäristiska symtom vid autism, som att man fastnar i repetitiva beteenden.
Att spegelneuronhypotesen fått ett så pass stort genomslag speglar kanske det faktum att så mycket är oklart om vad som orsakar autism. Viviann Nordin konstaterar att forskningen går lite i vågor.
– Just nu är störningar i vilande vakenhetsaktiviteten ett hett område. Det som gör den teorin intressant är att dessa störningar drabbar samma eller överlappande nätverk i hjärnan som är aktiva vid mentala aktiviteter som att fundera på andras tankar och känslor.

Trots icke entydiga resultat finns det visst stöd för att regioner som antas innehålla spegelneuron kan vara strukturellt och/eller funktionellt påverkade hos individer med autism, och att dessa störningar är särskilt uttalade när det handlar om att processa information av social och emotionell natur. En relativt ny hypotes, som kanske kan förklara de motsägelsefulla fynden, är att det är kopplingen mellan olika områden – inklusive sådana som innehåller spegelneuron – som är dysfunktionell vid autism [17].
Men oberoende av den exakta roll spegelneuron spelar för autism pekar »broken mirror«-hypotesen på en viktig grundförutsättning för vår förmåga att begripa vad andra tänker och vill – och varför det, som vid autism, går snett i vissa fall.
– Spegelneuronhypotesen lyfter fram det viktiga att hjärnan inte arbetar för sig själv. För att kunna lära sig nya saker måste man ha förmågan att spegla sin omgivning, säger Viviann Nordin.

Två av spegelneuronsystemets viktigaste centra återfinns i: 1. IFG (gyrus frontalis inferior)/PMC (premotorkortex) och 2. IPL (lobulus parietalis inferior). I dessa områden sker liknande aktivering när man ser en handling utföras och när man själv utför den. Foto: Colourbox