Christel Wihlborg
Jag brukar säga ärliga eller nödvändiga samtal i stället för svåra. För samtalen behöver inte vara svåra. Men de är nödvändiga, viktiga samtal, och som läkare ska man vara uppriktig och tydlig med det man vill förmedla.
Under det sista året av min ST i internmedicin fick jag vid ett tillfälle problem med att smärtlindra och hjälpa en svårt cancersjuk patient och hans hustru. Så jag kallade dit en konsult i palliativ medicin, Inger Belfrage. Jag satt med under hennes samtal med patienten och hans hustru. Inger är fantastisk, jag blev så imponerad! Det blev ett mycket bra samtal, alla kände sig tryggare efteråt. Jag styrde om den sista månaden på min ST, gick bredvid henne på den palliativa avdelningen och lärde mig mycket.
Som internmedicinare har jag jobbat mycket på akuten. Ett tag växlade jag mellan att tjänstgöra två veckor på akuten och två veckor på den palliativa enheten. Erfarenheten av den palliativa vården gjorde mig till en oerhört mycket bättre akutläkare – för även på akuten ställs ju saker på sin spets. Tidigare sa jag till patienten »så här gör vi«. Nu började jag fråga sköra äldre vad de tyckte och vad de hade för behov. Vi får inte tro att vi vet vad som är viktigt för patienten. Vi måste fråga!
Jag minns en gammal, multisjuk man som kom in på akuten med en blödning från urinvägarna. Jag satte mig ner med honom och förklarade att det kan vara något farligt, exempelvis cancer, och frågade vad han ville: »Jag vill somna in för gott«, sa han. Han orkade inte mer, det var en adekvat livsleda. Jag pratade därefter med hans anhöriga. Sen satte vi bara en kateter, tog bort mediciner, la in honom och bestämde vårdnivå tillsammans.
Det är viktigt att definiera den palliativa patienten som befinner sig i livets slutskede. En bra fråga att ställa sig är: »Skulle du bli förvånad om den här patienten dog inom ett år?« Är svaret nej, är det dags att sätta sig ned med patienten och de anhöriga för att diskutera vad som är viktigt för dem just nu och om vårdens inriktning framöver.
Det svåraste är när anhöriga inte vill acceptera att det är över. En gång var maken till en av mina patienter arg till sista dagen i hans döende hustrus liv över att vi inte skickade henne till strålbehandling. Det spelade ingen roll vad jag sa, jag nådde inte fram till honom.
Om det går är det bra att ha informerande samtal innan patienten blir sämre, då är det lättare att ta svåra beslut mot livets slut. På det sättet är det ett privilegium att arbeta inom den palliativa vården. Vi kan ta samtalen successivt.
Läs även:
Här lär sig läkare hålla de svåra samtalen
Hanna Dahlstrand: »Det har hänt att jag gråtit med en patient«
Gunnar Eckerdal: »Det största misstaget är att inte närma sig frågan alls«
