I slutet av februari i år fick landstingen veta att de har ännu kortare tid på sig än vad de hade trott. Senast den 30 september måste de ha anslutit sig till Nationell patientöversikt, NPÖ. Tidigare var det sagt att de hade tid på sig till den sista december.
Förtydligandet kommer ytterst från SKL, Sveriges Kommuner och landsting, och det tuffare tidskravet är förenat med en morot: anslutningen till NPÖ är ett villkor för att ett landsting ska få pengar från årets patientsäkerhetspott på 525 miljoner kronor.
– I grunden tycker jag beskedet har haft en positiv effekt. Det har satt fart på landstingen, säger Andreas Mårtensson, som är projektledare för införandet av NPÖ i Sverige. Han arbetar på Inera AB, som ägs av Sveriges landsting och regioner.
Trots att datumet tidigarelagts, tror han fortfarande att de flesta av landets landsting kommer att hinna ansluta sig i tid. Men det beror naturligtvis på vad som menas med ansluta. Där har man i det senaste förtydligandet sänkt kraven: numera räcker det att man använder NPÖ i någon del av sin verksamhet.
Problemet som NPÖ är tänkt att lösa är följande. De olika landstingen i Sverige använder olika elektroniska journalsystem; ibland finns det till och med flera journalsystem inom samma landsting, och mellan olika vårdgivare inom ett område. I dag har läkaren oftast direktåtkomst endast till information från det egna journalsystemet – ett underlag som ofta är ofullständigt som grund för beslut.
En lösning på detta skulle förstås kunna vara att alla landsting och andra vårdgivare bestämmer sig för att införa ett gemensamt journalsystem. Men det är helt orealistiskt, säger Helena Svedberg, som är tjänsteansvarig för NPÖ på Inera AB. Något sådant kommer vårdgivarna aldrig att komma överens om.
NPÖ är i stället en lösning för att leta upp och visa relevant information som finns i olika journalsystem och andra databaser. När en läkare på en vårdcentral sitter med en patient framför sig, kan han eller hon på sin skärm se inte bara de egna journalanteckningarna, utan också, till exempel, dokumentation från specialistvård på centralsjukhuset eller i ett annat landsting, svar på laboratorieprov och röntgen, eller en förteckning på uthämtade läkemedel.
För att detta ska fungera krävs att journalsystemen är anslutna till NPÖ. I dag är alla de stora journalsystemen anslutna utom ett: TakeCare, som används i bland annat Stockholms läns landsting. Ett antal primärvårdssystem är inte heller anslutna än.
Ser man i stället till landsting, så är i dagsläget sex av dem anslutna. Längst har man kommit i Örebro (se artikel nästa uppslag), medan man i exempelvis Blekinge har gjort anslutningen men inte mycket mer; troligen väntar man på att grannlandstingen, som man har mycket vårdsamarbete med, också ska ansluta sig. Ytterligare fem landsting har aviserat att de ska ansluta sig under våren, och det har också Capio S:t Göran, ett stort privatdrivet sjukhus i Stockholm.
När ett landsting ansluter sig till NPÖ, krävs att man gör det som både producent och konsument av information. Landstinget måste alltså tillgängliggöra sin journalinformation, vilket kan vara ett ganska omfattande arbete. De flesta kommuner som hittills gått med har gjort det endast som konsumenter. Tre kommuner, bland dem Örebro, planerar att även bli producenter av information under året.
Mer information till doktorn ska ge bättre vård. Det är huvudtanken med NPÖ. Men finns det inte risk att känslig patientinformation kommer på avvägar? I varje fall finns det flera säkerhetslösningar som ska förhindra detta. När exempelvis en läkare ska söka information om en patient, måste han eller hon logga in med e-legitimation för vårdpersonal och pinkod, ungefär som på en Internetbank. Det sker också en kontroll av att läkaren har en aktuell vårdrelation med patienten.Vid varje tillfälle måste patienten ge sitt samtycke. Det är också möjligt för patienten att lägga in en spärr mot att hela eller delar av journaluppgifterna kan visas.
År 2008 var Örebro – både landstinget och kommunen – först i Sverige med att starta ett pilotprojekt med NPÖ. Många följde försöket med intresse. Vid midsommar 2010 slog Datainspektionen till med en serie påpekanden som gällde säkerhet och integritet. Tjänsten stod stilla ett halvår, och när den satte i gång igen i december 2010 hade man gjort sin läxa:
– Det känns bra att Datainspektionen gjort en tillsyn i ett så tidigt läge, säger Andreas Mårtensson. Vi kunde rätta till det de haft synpunkter på, och sedan fick tjänsten en OK-stämpel i rumpan.
Datainspektionen efterlyste bland annat mer information till allmänheten, och bättre rutiner för hur man gör med patienter som är beslutsoförmögna, till exempel på grund av demens, och därför inte själva kan ge sitt samtycke.
Ett av Datainspektionens påpekanden ledde till att man byggde en ny teknisk tjänst. Inspektionen ville se något slags begränsning av vilka patienter det är rimligt att en viss läkare eller sjuksköterska söker information om. Lösningen blev TGP, Tillgänglig patient, som automatiskt känner av detta.
– Den funktionen kom till helt och hållet tack vare Datainspektionens påpekande, säger Helena Svedberg. Nu används den överallt i NPÖ.
De senaste månaderna har massmedierna flera gånger slagit larm om integritetsproblem med elektroniska journaler: alltför många anställda i vården ska ha kunnat läsa känsliga patientuppgifter. Fallen som beskrivits gäller inte NPÖ, utan journalsystemen inom ett visst landsting – bland annat Stockholm och Uppsala.
I Uppsala läns landsting ledde Datainspektionens påpekande av dessa brister till att man installerat en lokal spärrtjänst, som varit i drift sedan i november förra året. Spärrtjänsten är en del av ett säkerhetspaket som har utvecklats för NPÖ, och när Uppsala senare i år ansluter sig till NPÖ kommer spärrtjänsten att fungera även där.
Enligt Inera är dock intresset för att spärra sina uppgifter inte så stort. Hittills har endast en till två promille av patienterna valt att spärra sin journalinformation. Detta kan hänga ihop med hur man tror att det har fungerat tidigare, säger Helena Svedberg:
– Undersökningar visar att de flesta patienter tror att läkaren redan har tillgång till all relevant information om dem.
