Som AT-läkare under de närmaste två åren – efter att nyligen ha fullföljt den sexåriga teoretiska utbildningen på medicinskt universitet i Kiev – arbetar 23-åriga Anja Taranenko gratis vid sina handledares sida.
Hennes AT-tjänst betalas indirekt i stället av hennes mamma, barnläkaren Lena Nilsson i Örnsköldsvik, som varje månad skickar pengar till en universitets- och sjukhusanknuten organisation vars enda uppgift är att skapa AT-tjänster för färdiga studenter.
Pengarna från Sverige ska även täcka Anjas personliga utgifter.
Så ser ingången till yrket ut i Ukraina, där vårdyrken generellt sett har låg status.
Avdelningsläkare och sjuksköterskor tjänar cirka 1 200 grivna i månaden (cirka 1 000 svenska kronor), obetydligt mer än vad andra yrkesgrupper som busskonduktörer, chaufförer etc får.
– Ja, det är kärvt, säger 50-åriga barnläkaren överläkaren Svetlana Denisova, som tjänar 1 700 grivna (cirka 1 500 svenska kronor) i månaden på barnsjukhuset i Kiev där hon arbetar sedan många år.
Hennes »andningshål« utgörs av patienter som betalar vid sidan om, utanför den traditionella vården eftersom de inte har råd med den, och utanför hennes schemalagda arbetstider, som redan innan är mycket långa.
– Men att stödja sig på fattiga människors betalningsförmåga ger inga extrainkomster att tala om. Jag har inte samvete att neka en sjuk människa vård även om jag bara skulle få betalt i form av en ask choklad, eller ingenting alls, säger Svetlana Denisova.
Det går trots extrainkomster med nöd och näppe ihop för hennes lilla hushåll i lägenheten på tolv kvadrat som hon delar med sin 15-åriga dotter. Kök, tvättmaskin, dusch och toalett (ett hål i golvet med vattenkran) i en annan del av byggnaden delar hon och hennes dotter med flera andra familjer i huset.
– Ett lättstädat compact living på tjugonde året, säger hon. Att byta arbetsgivare och/eller bostad är uteslutet. Här gäller det att hålla hårt om det lilla man har, om inte någon annan ska tränga sig in och lägga beslag på det, vilket gäller både bostad och arbete.
– Hyran är låg tack vare att sjukhuset äger huset. Men framtiden är osäker som alltid. Till hösten ska min dotter börja på universitet, och det är förenat med en del kostnader. Självklart ska hon studera, men jag önskar verkligen att hon kommer att välja ett annat yrke än mitt, säger Svetlana Denisova, som understryker att hon trivs med att arbeta med människor, att det inte är arbetet i sig det är fel på, utan de tuffa levnadsvillkoren.
Alexandra Vasiljevna Tjazjkaja är professor i pediatrik på medicinska universitetet i Kiev. Hon är 73 år gammal och arbetar på 2-årskontrakt – så kallat pensionärskontrakt – i enlighet med ett förslag från en nytillträdd rektor för ett par år sedan.
– Den som fyllt 70, orkar och har lust, kan fortsätta yrkeslivet på det här sättet. Rektor gör en utvärdering efter varje period. Finns inga klagomål från studenter eller från det sjukhus som vi har ett nära samarbete med, då fortlöper kontraktet. Jag är mycket nöjd, det är en utmärkt idé för oss äldre som vill fortsätta arbeta, säger Alexandra Vasiljevna som därmed får både lön och pension.
Som professor tjänar hon cirka 4 000 grivna i månaden, som pensionär får hon 3 000 grivna.
Varje år får hon erbjudande om att delta i någon av alla de forskarkonferenser som hålls runtom i världen.
– Men det är omöjligt. Vill jag vara med så måste jag själv betala, säger hon och upplever att det svider att tvingas säga nej tack, som nu senast till en konferens i Paris där deltagaravgiften är 1 000 euro.
Att ha kontakt och utbyte med den internationella forskarvärlden är också en språkfråga för äldre forskare i östländer i det forna Sovjetunionen där ryska fortfarande är huvudspråk och kunskaper i engelska närmast obefintliga.
– Det isolerar oss, begränsar våra möjligheter till ett konstruktivt utbyte och samarbete, anser Alexandra Vasiljevna som dock ser en positiv förändring i att en handfull av universitetets yngre lärare nu pratar flytande engelska.
– Jag tycker att framtiden ser allt ljusare ut. Jag har 23 lärare under mig, en av dem har bott i USA och tagit med sig sin forskning i nanomedicin därifrån och fortsätter med den här. Det gör den här arbetsplatsen alltmer attraktiv, säger hon.
Hon betalar cirka en procent av sin lön till fackföreningen, som är gemensam för både studenter och lärare, och vet inte direkt vad hon personligen får i utbyte.
– Jag älskar mitt jobb, säger hon om konktakten med studenter, patienter och sin egen forskning.
Alexandra Vasiljevna började forskarkarriären 1965, har skrivit tre läroböcker för läkarstudenter. Och fem avhandlingar skrivs just nu under hennes handledning med starkt fokus på luftföroreningars påverkan på barns hälsa.
– Egentligen skulle jag ha blivit jurist, det ville mina föräldrar. Men som åhörare vid en domstolsförhandling blev jag vittne till hur en trebarnsmamma dömdes till tre års fängelse för att ha stulit lite korn till mat till sina barn. I den stunden bestämde jag mig för att bli läkare, säger Alexandra Vasiljevna, som själv som barn var deporterad till Sibirien i tio år med sina föräldrar.
