Den gravida kvinnan med typ 1-diabetes vårdades vid det första vårdtillfället inneliggande på grund av buksmärtor med konstaterad högersidig hydronefros, men besvärades även av illamående och kräkningar. Blodsockervärdena var normala och risken för ketoacidos nämns inte alls i patientjournalen.
Inspektionen för vård och omsorg, IVO, framhåller i sitt beslut att prov i detta skede borde ha tagits för att diagnostisera eventuell ketoacidos. Vid graviditet kan ketoacidos utvecklas även vid lätt förhöjda eller normala blodsockervärden, bland annat på grund av att fostret konsumerar glukos, vilket verkar blodsockersänkande. I det aktuella fallet hade den gravida kvinnan själv minskat sina insulindoser på grund av illamående och kräkningar för att undvika hypoglykemi, vilket ökade risken att utveckla ketoacidos.
IVO konstaterar att hälso- och sjukvårdspersonal som vårdar gravida kvinnor med typ 1-diabetes måste ha kunskap om ketoacidos och riskerna för det under graviditet.
Vid det andra vårdtillfället var kvinnan andningspåverkad, kunde inte behålla mat eller dryck och uppgav att hon inte tagit något insulin. Ändå dröjde det två timmar innan en läkare undersökte henne och ketoacidos konstaterades först fyra timmar senare. När kvinnan blivit omhändertagen och hennes tillstånd stabiliserats utfördes ett kejsarsnitt. Kvinnans barn hade vid födseln en mycket uttalad metabolisk acidos som sannolikt orsakats av mammans relativt lindriga ketoacidos.
Enligt IVO uppfyller vården inte kraven på sakkunnighet enligt 6 kap. 1 § PSL. Detta eftersom patientens ketoacidos inte beaktades alls under det första vårdtillfället och handläggningen initialt var passiv vid det andra vårdtillfället med tanke på patientens symtom. Myndigheten bedömer också att vårdgivaren inte i tillräcklig omfattning har lett, planerat och kontrollerat verksamhet enligt 3 kap. 1 § PSL på ett sätt som leder till att kravet på god vård upprätthålls.
