Egenreferat. Ett rupturerat bukaortaaneurysm är ett livshotande tillstånd som kräver omedelbar bedömning och åtgärd. Mortaliteten är mycket hög: i princip avlider alla som lämnas obehandlade. Vid elektiv åtgärd av ett intakt bukaortaaneurysm är 30-dagarsmortaliteten i Sverige i dag ca 2,5 procent, vilket kan jämföras med ca 30 procent hos patienter som behandlas för rupturerat bukaortaaneurysm. Patienter med diagnosen bukaortaaneurysm följs i regel med regelbundna ultraljudskontroller på kärlkirurgisk klinik. För att minska dödligheten i befolkningen pågår screening för bukaortaaneurysm hos män i Sverige.

Det är okänt hur många av patienterna som inkommer till ett akutsjukhus med rupturerat bukaortaaneurysm som haft ett tidigare känt bukaortaaneurysm. Det är också oklart varför man inte erbjudits elektiv kirurgi. Vi har utfört en populationsbaserad studie inom Stockholms läns landsting och Gotlands län där samtliga patienter som nått ett akutsjukhus med rupturerat bukaortaaneurysm under 2009–2013 inkluderats. I en journalgenomgång identifierades andelen med intakta bukaortaaneurysm, och angivna orsaker till utebliven elektiv åtgärd analyserades.

Resultatet visade att en tredjedel av de identifierade 283 patienterna hade ett känt bukaortaaneurysm sedan tidigare. Dessa 85 patienter fördelades i fyra grupper.

Dels fanns en grupp (31 patienter; 36 procent) som nekats kirurgi efter bedömning av specialist i kärlkirurgi och där riskerna vid behandling ansågs överväga risken för ruptur. Hälften av dessa behandlades vid rupturtillfället, och mortaliteten skilde sig inte nämnvärt från kohorten i övrigt. En femtedel av patienterna (15 patienter; 18 procent) valde själva att avstå elektiv åtgärd, men sju patienter behandlades vid rupturtillfället. Några (11 patienter; 13 procent) hade inte uppnått storlekskriteriet vid senaste kontrollen.

En tredjedel av patienterna (26 patienter; 31 procent) med känt bukaortaaneurysm hade aldrig remitterats till en kärlkirurgisk enhet från primär- eller slutenvården eller hade missats i sin uppföljning (saknade röntgenremisser etc). En stor andel av dessa åtgärdades i samband med det rupturerade bukaortaaneurysmet.

Sammanfattningsvis bör patienter med bukaortaaneurysm remitteras till en kärlkirurgisk enhet för specialistbedömning. Rutinerna på dessa centrum måste säkerställa kvaliteten på sina uppföljningsprogram. Ett övervägt beslut i samråd med patienten kring eventuella åtgärder ska dokumenteras utförligt. Trots dessa insatser kommer troligen en del patienter med tidigare kända bukaortaaneurysm fortsatt att drabbas av ruptur. Det finns ett behov av att utveckla nya individanpassade metoder för att bättre kunna förutsäga aneurysmtillväxt och rupturrisk.