Bemanningsbolag hyr ut läkarvikarier främst inom primärvården, där bristen är störst, men även inom andra specialiteter. Landstingen kan i begränsad utsträckning använda egna anställda vikarier, dock bara inom de egna landstingsgränserna. Landsting med bättre bemanning kommer aldrig att dela med sig av sina läkare till landsting med större läkarbrist. Det är bemanningsföretagen som har förmågan och viljan att utjämna skillnaderna i tillgång till läkare över landet.

Ofta hörs argumentet att hyrläkare ger dålig kontinuitet, men det gäller alla korttidsvikarier. Jag har sett många exempel på sämre kontinuitet med fasta landstingsanställda läkare än med långtidshyrläkare. Det handlar om hur man organiserar arbetet. Så länge vi har läkarbrist skulle en alltför hög kontinuitet ge en permanent brist på tillgång till läkare i stora delar av Sverige. Vi har snarast för låg geografisk rörlighet, och massmedier och politiker har ingen aning om konsekvenserna av kraven på högre kontinuitet.

Ibland sägs hyrläkare ge sämre kvalitet. Då kan vi fråga oss varför landstingen arbetar så energiskt för att anställa dessa läkare? En stor del är dessutom redan landstingsanställda, men jobbar på annat håll under kompledigheter och semestrar.

Är hyrläkare dyrare? Möjligen marginellt, men även där publiceras felaktig information som förleder populister av alla färger att använda kostnaden som förklaring till landstingens underskott. Landstingen betalar stora summor till bolagen, men få vill jämföra med den kostnad landstingen skulle ha haft med ordinarie anställda läkare. Konkurrensverkets kartläggning av hyrläkarsystemet är bra [1], men i kostnadsjämförelserna missar man att den fast anställde läkaren kostar även vid ledigheter och att den inhyrde ägnar större andel av arbetstiden åt patientarbete och till och med kan bli billigare per besök.

Jag är ibland hyrläkare, och mina skäl är vanliga: Att jobba för bemanningsbolag innebär friheten att själv bestämma var, när och hur mycket man vill arbeta. Man får jobba med det som gjorde att man valde läkaryrket, det vill säga patienterna. Det är också utvecklande, och landstingsanställda läkare borde uppmuntras och ges möjlighet att jobba för ett bemanningsföretag 1–2 månader åtminstone vartannat år som ett nödvändigt fortbildningsinslag.

Läkare som väljer att jobba för bemanningsbolag gör enastående insatser för att uppfylla lagens krav på jämlik tillgång till hälso- och sjukvård oberoende av var i landet patienterna bor. De ska ha bra betalt för de insatser de gör. Bemanningsbolagens marginaler på läkarbemanning är numera låga, vilket delvis beror på en alltför hög efterfrågan från landstingen.

När Östergötland nu provar hyrläkarstopp hoppas de med de »sparade« pengarna kunna anställa fler fasta läkare, vilket rimligen minskar tillgången på läkare på andra håll. Dalarna ska höja läkarlönerna rejält. Jag missunnar inte dessa läkare löneökningen, men då behöver andra landsting göra detsamma om de inte ska förlora sina läkare till Dalarna.

Landstingspolitiker och nu även Sveriges Kommuner och landsting påverkas av massmedier och föreslår hyrläkarstopp utan att förstå vad de riskerar att ställa till med. Bemanningsföretagen får många läkare att arbeta mer och effektivare och stanna kvar i yrket längre. Om denna möjlighet försvinner riskerar Sverige att gå miste om ett tusental årsarbetande läkare som antingen är anställda av bemanningsbolag på deltid eller heltid eller fakturerar från eget bolag – före eller efter pensionen.

Även om landstingen vill beskriva verkligheten tvärtom är det de som är problemet, medan bemanningsbolagen är en del av lösningen.