År 2005 skrev tidningen Sjukhus­läkaren om det nya resandefolket. Om patienter och läkare som reste runt mellan olika nischade sjukhus och specialkliniker i jakt på att få och ge ortopedisk vård.
Klyvningen av ortopedin inleddes i Östergötland. Där fick man fara till Motala för att få höfterna opererade, till Norrköping med axlarna och till Linköping med ryggen.
Ansvariga politiker förmodade att den ortopediska, elektiva verksamheten – i likhet med tillverkning av trähus – skulle bli bättre och billigare via specialiserade produktionscentra.
Tvärtom, sade läkarna. Det är inte klokt att skilja akut och planerad sjukvård. När kontinuitet och erfarenhet förloras blir sjukvården sämre och dyrare.
Ett år senare rapporterade Sjukhusläkaren om hur den splittrade ortopediska verksamheten skapat kaos i Göteborg och hur det i Skåne hölls krismöten för att rädda ortopedin. De kritiska rösterna hade fått rätt. Den skadliga omorganisationen gav bristande kvalitet och säkerhet och har kostat mycket pengar och energi. Stora umbäranden krävdes för att återställa ordningen.

Nu upprepas den destruktiva klåfingrig­heten i Skåne. Historielösa politiker i femklövern har beslutat göra om sina tidigare misstag och dela ortopedin i Helsingborg. Cirkusen startas igen med förslag om att proteskirurgin flyttas ut från akutsjuk­huset till en specialiserad protesklinik i Hässleholm.
Utan samverkan med vare sig fack eller förvaltningschefer dammar politikerna av ett dåligt koncept efter åtta år. Gamla misstag förnyas.
Evidens talar mot förslaget. I dag finns vetenskapligt underlag som talar för att högspecialiserad vård bör centreras. En samlad erfarenhet krävs för att kunna upprätthålla hög kvalitet i smala verksamheter. Det saknas dock vetenskapligt stöd för att koncentration av allmänortopedisk verksamhet ger fördelar ur kvalitetssynpunkt.
Erfarenhet talar också mot förslaget. Ett länssjukhus som Helsingborg är beroende av en betydande volym elektiva protesoperationer för att upprätthålla kompetens och utbilda specialister.
En delning enligt förslaget skulle få stora och svårhanterbara konsekvenser på både kort och lång sikt, enligt en oberoende konsekvensanalys som Re­gion Skåne låtit göra. På sikt skulle det innebära en stor risk att allvarligt skada den ortopediska verksamheten. Möjligheterna att erbjuda ett gott akut omhändertagande skulle försvinna.
Det går inte att handskas med komplikationer av elektiv protesverksamhet på nätter och helger om kirurger och övrig personal inte har erfarenhet av den sortens vård i vardagslag.
Man kan till exempel inte operera in proteser på bröstcancerpatienter med meta­staser om man inte får träna proteskirurgi rutinmässigt. Kliniken kan inte åta sig att operera protesnära frakturer eller byta utslitna proteser om manskapet inte behärskar handlaget och tänkandet.
De medicinska resultaten talar inte heller för förslaget. Enligt SKL:s öppna jäm­förelser är medelvårdtiderna för höft- och knäopererade patienter kortare i Helsingborg än på specialkliniken.
Antalet reopererade höft- och knäplastiker inom två respektive tio år är lägre hos patienter som opererats i Helsingborg. Patienterna rapporterar också en större förbättring av sin livskvalitet ett år efter höftplastikoperation än vid något annat sjukhus i Skåne.
Michael Sandin (M), vårdproduktionsutskottets ordförande, hävdar att fokus i beslutet om att återupprepa delningen av ortopedin är att patienterna ska få bästa möjliga vård.
Yngve Petersson (MP), ledamot i utskottet, stödjer Michael Sandins åsikt: »Genom de här förändringarna förbättras vården och köerna kortas utan att kostnaden ökar.«

Alla förslag till förändringar påstås ha tagits fram ur ett medborgarperspektiv, trots att vare sig evidens, beprövad erfarenhet eller medicinsk kvalitet tagits ad notam.
Utskottets ledamöter borde läsa tidningen Sjukhusläkaren (nr 3/2005 och nr 3/2006). Där kan de ta del av hur det gick vid den förra omorganisationen. Därefter bör de diskutera erfarenheter med sina kollegor i Stockholm, Västra Götaland, Östergötland, Bohuslän och i Danmark.
Det krävs nämligen politisk rannsakan för att organisera och vidmakthålla bra sjukvård.