I LT 38/2013 (sidan 1674) beklagar sig fem kolleger över att barn och unga med utvecklingsneurologiska problem inte får insatser med stöd av LSS (lag om stöd och service till vissa funktionshindrade) eller hjälp från barn- och ungdomshabiliteringen. Orsaken till det är att de inte uppfyller kraven på »rätt« diagnos.
Men kriterierna för att få LSS-insatser som tillhörig personkrets 3 (»personer med andra fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som inte beror på normalt åldrande och som finns kvar under lång tid«) innefattar inget om diagnos. Det som gäller är att man ska ha stora funktionshinder som är varaktiga och som medför betydande svårigheter i den dagliga livsföringen. Skulle en kommun/stadsdelsnämnd mer eller mindre rutinmässigt avslå en ansökan motiverat av brist på eller på grund av en felaktig diagnos ska det anmälas till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Gäller beslutet en person kan det överklagas hos förvaltningsrätten.
Habiliteringen regleras i hälso- och sjukvårdslagen. Landstingen/regionerna är huvudmän för den, med undantag för habilitering för dem som bor i en bostad med särskild service enligt LSS. För den är kommunen huvudman. Varje person som anser sig ha behov därav har rätt att få sitt behov prövat som vid all annan hälso- och sjukvård. Habiliteringen ska vara lättillgänglig. Skulle så inte vara fallet vänder man sig till huvudmannen.
Socialstyrelsen har utfärdat föreskrifter och allmänna råd om samordning av insatser för habilitering och rehabilitering (SOSFS 2008:20). Landsting och kommuner ska gemensamt utarbeta rutiner just för att motverka sådana problem som framförs i artikeln. Vid de sjukvårdsinrättningar där de fem kollegerna är anställda bör det finnas en överrenskommelse om sådan samverkan.
Läs replik:
Vi har svårt att få gehör
