Båtbenet påminner till storlek och form mer om en oskalad jordnöt, varför författaren (på lundensiskt manér) föreslagit ett namnbyte till os arachisoideum, jordnötsbenet. Foto: Colourbox
Avhandling. Brott på båtbenet (os scaphoideum) är den vanligaste frakturen i mellanhandsben, och i Sverige drabbas ca 3 000 personer varje år. Detta motsvarar ca 2 procent av samtliga frakturer. Båtbenet har en nyckelroll i handleden, och en oläkt fraktur kan leda till karpal kollaps med svåra smärtor och dålig rörlighet.
Med konventionell röntgen kan det vara svårt att diagnostisera båtbensfrakturer och även att bedöma när en fraktur är läkt.
Gipstiden vid den vanligaste typen av fraktur i benet (midjefraktur) uppgår ofta till 8–12 veckor. Operativ behandling även av odislokerade frakturer har föreslagits för att möjliggöra en tidigare mobilisering och för tidigare återgång i arbete och idrott.
I en stor prospektiv studie (Malmö scaphoid study) genomförd 2004–2008 genomgick alla patienter med misstänkta frakturer i båtbenet extensiv diagnostik med röntgen, MR samt DT. Totalt undersöktes 526 patienter.
Patienter med odislokerade midjefrakturer i båtbenet randomiserades till antingen konservativ behandling i gips eller operativ behandling. Vid operation med artroskopisk teknik infördes en skruv som fixerade frakturen. Patienterna följdes både kliniskt och röntgenologiskt under 6 år.
Opererade patienter hade bättre självskattad handfunktion efter 6 och 10 veckor, men var stelare i handleden efter 26 veckor. Ingen skillnad fanns mellan de båda behandlingarna efter 1 år och senare, och patienterna angav god funktion i sina handleder.
Läkningen av midjefrakturer oavsett dislokationsgrad studerades med DT. Av odislokerade frakturer var 90 procent läkta efter 6 veckor. Vid samma tidpunkt var bara 40 procent av de kraftigt dislokerade frakturerna läkta, trots skruvfixation. Det fanns ingen skillnad i frekvens av läkta frakturer mellan konservativt och operativt behandlade patienter.
Slutsatsen är att läkningskontroller med DT kan möjliggöra att flertalet patienter med odislokerade midjefrakturer kan mobiliseras efter 6 veckor. De kortsiktiga fördelarna med operation vid denna frakturtyp jämnas därmed ut och det blir lättare att bedöma risker kontra nytta med ett operativt ingrepp.
Avhandlingen visar också att det är en fördel att direkt mobilisera patienter där MR uteslutit fraktur och där klinisk undersökning inte ger misstanke om allvarligare ledbandsskada, samt att patienter med fraktur i den distala tredjedelen av båtbenet har opåverkad handledsfunktion 10 år efter skadan.
