Utbrottet kommer över en avokado. Jag äter så mycket avokado när jag är stressad, det är något med smaken. Rund, mjuk, förlåtande. Det svåra är att bara öppna de mogna. Det kräver ett noggrant avokadostatus: inspektion av skalets färg och lyster. Palpation – skalets hårdhetsgrad? Struktur? Det är med avokador som med människor – det krävs utförliga förberedelser innan man lägger ett snitt.

Men det där utbrottet. En dag när jag är så stressad att jag öppnar min fjärde avokado för dagen. Det är helg och jag skulle varit ledig och ändå måste jag tillbaka till jobbet snart för att komma ikapp.

Och när jag öppnar avokadon visar den sig vara hård som sten.

»Du borde inte öppnat den«, säger min man, »du måste ju kolla först om den är mogen.«

Föga anar han vad ett sådant uttalande väcker hos en stressad rätt nybliven läkare.

Mitt svar blir fyllt av allt jag måste få ur mig. Hur han kan kräva att jag ska göra en korrekt bedömning i vartenda fall? Och om han nu vet bäst, varför var han inte här när jag öppnade den där avokadon? Hur kan han kräva att jag ska göra allting rätt men ändå inte finnas där så att jag har någon att rådfråga när jag står där och tvekar? Om han tycker att jag gör sådana usla bedömningar kan han väl göra dem själv?

Han ordnar mellanmål till mig utan protester.

Kloka partner till unga läkare lär sig snabbt när det är läge att retirera.

Men beslutsfattandet. Bedömningarna. Det är under en höst på en hälsocentral på en ö i havet som jag lär mig hur det känns. Jag har sökt mig till primärvården för att jag trodde att jag tyckte om att bestämma. För att jag ville pröva min beslutskapacitet och inte min förmåga att skriva remisser på en överläkares order.

Mina patienter, mitt beslut.

Men också mitt ansvar. Min ångest. Min skam.

Den onödiga remissen, blodprovet jag borde tagit, ateromet jag aldrig borde satt kniven i.      

Skammen över den egna otillräckligheten är konstant.

Och så tvingas jag inte bara att lära mig göra bedömningar, utan också att stå ut med dem. Gränserna är hårfina. Å ena sidan: det här är ett yrke där det är livsviktigt att kunna skämmas. Vi kommer att begå misstag, och vi måste våga erkänna att vi begått dem om vi ska kunna hindra dem från att ske igen. Å andra sidan: för att orka skämmas måste vi också lära oss att acceptera våra egna felsteg.

Jag övar mig i att umgås med mina misstag lagom länge. När något gått fel går jag igenom det om och om igen tills jag vet precis vad jag borde göra annorlunda nästa gång. När jag vet det finns ingen rationell anledning att älta mer, och då måste jag försöka lämna det. Tankarna, skammen, det kommer tillbaka, det är naturligt, men då tänker jag på allt annat som ingår i det här yrket, utöver svåra bedömningar och felaktiga beslut.

På livshistorier och tårar av tacksamhet. På hur ett stadigt grepp om någons händer kan vara mirakelkuren som lättar alla symtom. På soluppgången över ett stilla hav en sommarmorgon på väg ut i skärgården, i tjänsten.

På att äta avokadosmörgåsar med någon man älskar, någon som jobbar med något annat, och försöka förklara hur det känns: detta obeskrivliga, märkvärdiga värv som det innebär att vara läkare.