Patientsamverkan kan innebära många olika saker, och som vårdgivare har vi nog uppfattningen att vi alltid har patienten i centrum. För att kolla detta brukar vi väl genomföra någon enkät eller kanske ha en apparat där patienterna får trycka på en glad eller arg gubbe innan de lämnar akuten.

Bäst är dock när patienten själv får berätta. På senare tid har antalet aktiva patientföreningar ökat, och de inbjuds ofta att medverka när professionen har möten och föreläsningar. Det är otroligt spännande att höra hur någon beskriver sina erfarenheter från vården på detta sätt. Personen kan beskriva sin egen upplevelse av besöket på ett helt annat sätt när hen inte befinner sig i det faktiskt lite underordnade läget som patient–läkarmötet ändå innebär. Men visst är det intressant att det finns så många olika sätt att tolka en situation eller ett möte och att man kan missförstå varandra så kapitalt? Det är som om helt olika världar möts ibland.

Hur olika vi kan se på saker och ting illustre­ras av en kvinna som jag skulle förlösa med kejsarsnitt.  Kvinnan låg på operationsbor­det, armarna låg rakt ut för att narkosen skulle kolla syresättning och sätta nålar. Själv satt jag och min assi­sterande kollega snyggt och prydligt på varsin stol invid väggen, sterilklädda och med händerna knäppta för att inte störa operationsskö­terskans förberedelser. En vanlig dag på jobbet helt enkelt. Då tittar patienten på oss och utbrister: Men varför ber ni? Medan jag ligger här på korset?