Egenreferat. Tinnitus, ringningar i öronen, betraktas som ett åldersrelaterat symtom som upplevs av 70 miljoner människor i Europa. För 1–2 procent av dem är tinnitus ett extremt besvärande tillstånd som påverkar vardagliga aktiviteter, arbete, produktivitet och sömn.

De få studier som har undersökt ärftligheten för tinnitus har föreslagit ett försumbart bidrag av genetiska faktorer med betoning på miljöns bidrag till fenotypen. Vi har i denna studie kunnat visa signifikant ärftlighet för olika former av tinnitus, där genetiskt inflytande dominerade över miljöfaktorer.

Studien har utgått från data som erhållits från det svenska tvillingregistret. Av sammanlagt 70 186 tvillingar tog vi bara med de 10 464 par där båda tvillingarna hade svarat på frågor om tinnitus. Sammanlagt 6 990 individer med tinnitus identifierades.

När man ser till den generella förekomsten av tinnitus hittade vi värden för ärftlighet liknande dem som rapporterats tidigare. Först när mer relevanta grupper utifrån kön och tinnitus i ett öra (unilateralt) eller två öron (bilateralt) formades fann vi att bilateral tinnitus nådde en ärftlighet på 68 procent hos män. Det är nära nivåerna för ärftlighet för autism och ADHD, två tillstånd som är väl kända för sin höga ärftlighet. Ärftligheten hos kvinnor var 41 procent.

Detta resultat är överraskande. Det visar, till skillnad från gängse uppfattning att tinnitus är påverkad av miljöförhållanden, att förekomsten av bilateralt ringande i öronen är genetiskt påverkad med en skillnad mellan könen. Dessa rön visar också att bilateral tinnitus och ensidig tinnitus skiljer sig åt och således utgör två olika subtyper där den första är genetiskt påverkad, den andra inte.

Tinnitus har alltid ansetts vara ett symtom och har därför inte ansetts vara en prioriterad fråga för sjukvården i Sverige. Det möjliga ärftliga bidraget till uppkomsten av specifika former av tinnitus utmanar denna idé och visar att tinnitus är mer komplext än man tidigare trott. Studiens fynd bör uppmuntra till mer klinisk forskning för att undvika att man ser på all tinnitus som samma sak. Tillståndet bör snarare betraktas som olika undertyper, som var och en skulle behöva en skräddarsydd rehabilitering. Sådan forskning skulle då ge de bevis som krävs för att fastställa nationella riktlinjer som kan underlätta och förbättra den kliniska hanteringen av tinnitusdrabbade.

Detta arbete är resultatet från flera forskargrupper i TINNET-konsortiet, ett europeiskt nätverk av tinnitusforskare.