Svarar på frågor om riktlinjer vid ångest och depression

Socialstyrelsen ger igen ett svar på den massiva kritik som riktats mot riktlinjerna för depression och ångest men ger åter en missvisande tolkning av forskningsläget. I sitt nya svar tar Socialstyrelsen bland annat upp värderingen av KBT och representationen i gruppen som tagit fram riktlinjerna.
Man undviker åter att bemöta det faktum att Socialstyrelsen så påtagligt avviker från andra aktuella riktlinjer på området som de i Finland, Danmark, Tyskland och Kanada. Att man fortfarande inte gett ett svar i sak på varför man så påtagligt avviker från omvärlden i sin värdering av forskningsläget är i mina ögon svårbegripligt. Lika märklig är att man fortfarande står fast vi sitt avfärdande av sjutton nordiska psykoterapiforskares kritik och att man fortfarande inte bemött denna i sak.
Vad gäller KBT skriver Socialstyrelsen nu åter att ”Terapiformen kognitiv beteendeterapi (KBT) prioriteras högre än flera andra behandlingar vid lindrig till medelsvår depression beroende på att den visat sig vara den mest effektiva behandlingen baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet”. Detta trots att ovan nämnda riktlinjer från andra länder, data från hundratusentals patienter i bland annat det engelska IAPT projektet och aktuell psykoterapiforskning alla visar att flera psykoterapimetoder är lika effektiva som KBT vid depression t ex psykodynamisk psykoterapi (PDT) och interpersonell terapi (IPT). Dessutom är det nog uppenbart att den ”beprövade erfarenhet” som Socialstyrelsen refererar till utgörs av den egna gruppens erfarenhet. En grupp som inte inkluderar kliniskt verksamma PDT eller IPT terapeuter och inte heller någon forskare med denna inriktning.
Blindheten inför den egna partiskheten i bedömningen av KBT visar sig också när Socialstyrelsen redogör för sin egen uppfattning om projektgruppens sammansättning. Man skriver att ”det är Socialstyrelsens uppfattning att sammansättningen haft en god spridning vad gäller såväl kompetenser som representation för olika sakområden.” och lyckas då bortse från att de anlitade experterna på t ex PDT offentlig gått ut och redovisat att riktlinjerna inte speglar experternas bild av forskningsläget. Besluten att inte följa områdesexperterna har tagits av personer i projektledningen utan egen sakkunskap på området. I den grupp som har fattat beslut har således spridning av kompetenser saknats men man har ändå ansett sig ha kompetens nog att värdera även det som inte är ens eget sakområdet.
Sammantaget är det dessvärre uppenbart att andra faktorer än en saklig värdering av forskningsläget haft en stor påverkan på Socialstyrelsens arbete med riktlinjerna. En revidering utförd av en bredare grupp med ordentlig representation från psykoterapiforskare med olika teoretisk bakgrund måste till om Socialstyrelsen ska behålla trovärdighet i frågan.

Att hävda att SSRI inte skyddar mot suicid, baserat på att en majoritet av de som avlidit till följd av suicid också behandlats med SSRI, är som att påstå att läkemedel mot cancer inte skyddar mot död i cancer eftersom en majoritet av de som avlidit till följd av cancer också stod på en behandling som innefattade läkemedel mot cancer. Här föreligger stor risk för det som kallas "confounding by indication", och därför bör man vara försiktig med vilka slutsatser man drar.